Jag vaknade (trodde jag) strax före halv sex… stängde av väckarklockan och släpade med mig valpen ut för att morgonkissa. Yeppe hängde också med, vilket han vanligtvis inte gör.
Utanför porten stod BREVBÄRAREN och han hade CYKELLYSET på. Yeppe blev helt begeistrad, men valpen tvärstannade och morrade och måste släpas förbi det farliga. Sen fick jag dra honom över gatan, baklänges, oroligt puttrande. Nåja, han lyckades kissa, men mer fick han inte ur sig.
Det var något mysko med alltihop och när jag kom in upptäckte jag att klockan faktiskt var bara halv fem.
En timme till att sova!!!
Hurra, tyckte jag och Yeppe och rullade genast ihop oss, men valpen ville leka och vimsade ensam omkring en stund i de mörka rummen, innan hans stora vita tassar började trumma på sängkanten. Jag hivade upp honom och han sjönk ner som en varm säck över mina ben.
Alltför snart därefter ringde väckarklockan på riktigt och det blev dags att äta frukost… och nu är bägge beaglarna mätta och djupt insomnade igen.
”Gå till jobbet?” säger de. ”Det kan du göra själv!”