Jag tog beaglarna med mig till sängen, för att fördriva den sista timmen fram till middag, då Yeppe i princip bara brukar sitta och nidstirra på mig och försöka att med tankekraft valla mig mot köket.
Det fungerade väl sisådär…
Yeppe kurade genast ihop sig i min famn och knoppade in, medan den lille snurrade runt en stund utan att kunna bestämma sig för var han ville ligga, bökade i fotändan, drog i filtarna och gruffade misslynt.
Så kom han travande åt vårt håll, vräkte sig ovanpå Yeppe och började bita i hans framtassar.
Yeppe lyfte ett ögonlock och gav mig en hjälpsökande blick: “Snälla matte, ta bort honom!”
Vilket jag givetvis gjorde.
Misshandeln upphörde tillfälligt, men började snart om på nytt.
På tredje vändan av ohörsamhet grep jag den taggiga valpen och hivade den snett bakåt så att den landade bakom min rygg.
Fem sekunder senare dök det upp ett litet runt huvud med pigga, glada ögon som glittrade av livsglädje.
“Kom då,” sa jag nådigt, “men då får du vara snäll.”
Valpen ålade sig i läge och damp ner på storebrors nos.
Jag makade honom åt sidan så att Yeppe kunde andas, men han var snabbt tillbaka igen. Detta upprepades ett par gånger, tills jag blev trött på odågan och sa till honom på skarpen. Då rullade lillen över på rygg, sträckte sig över Yeppe och började gnaga i all vänskaplighet på mitt ansikte.
En ny vända bort till fotändan och omedelbart i retur, med troskyldiga ögon som bara lyste av bus. Han är så förödande charmig att man aldrig kan bli riktigt arg.
Och sen kom bonushusse Peter och då var det slut med försöket att få en stunds frid före maten, för då skulle tänderna användas, såväl Yeppes som valpens… och för att skona Peters händer fick Yeppe sin middag cirka tjugo minuter tidigare än jag hade planerat.
Annonser
