Imorse stötte vi samman med ett stort bastant fruntimmer, modell Michelin fastän i mörk ”bubbeljacka”, inte den vanliga vita. Hon liksom svajade i toppen och vevade med en mobiltelefon, men hon talade inte i den – liksom så många andra försökte hon kommunicera direkt genom att hojta så högt hon bara förmådde.
Yeppe tyckte att det såg underligt ut och bestämde sig för att kolla om det inte i själva verket var en smörgås hon höll i handen.
Michelindamen hade uppenbarligen inte lagt märke till Yeppe, så när han kom emot henne tog hon ett skutt åt sidan och hävde ur sig ett tjut av förskräckelse, varefter hon började fnittra och pladdra vidare med väninnan(?) i andra änden av linjen.
Yeppe stirrade efter henne.
Elving stirrade också och jag såg att han var skrämd. Så blev han medveten om några dagisbarn och deras mamma, som gick på motsatta sidan av gatan. Det blev för mycket för hans nerver och han började boffa och yla. Tyvärr fick han svar från en annan hund någonstans inne i kvarteret och det stärkte honom i hans uppfattning att han verkligen hade stött på något riktigt hemskt.
Jag fick dra honom baklänges, gruffande och hojtande, genom hela det lilla skogspartiet bakom vattentornet.
Uppe på bron mötte vi en cykel. Elving var djupt misstänksam och även Yeppe såg undrande ut, förmodligen eftersom lillebror signalerade fara så påtagligt.
När vi kom ned från åsen gick stora larmet igen. Unghunden skällde hysteriskt och jag kunde inte begripa vad som hade tagit åt honom… tills jag fick syn på en ny Michelinkvinna, denna gång i mindre storlek, men försedd med neongul väst, som av någon anledning satt på huk på trottoaren.
Först när hon reste sig och gick vidare blev han äntligen tyst, men jag hade problem att få med honom förbi det ”kusliga” stället.
Vi får nog lov att börja gå tidigare till jobbet om morgnarna nu, för det är för många människor i rörelse vid sjutiden.
