Pinnhund

Han hukade sig i Stationsparken och klämde… klämde… klämde, medan Yeppe småjoggade, drog i kopplet och gnölade.
Till sist kom det ut något långt och segt, med en tunn vit kärna. Plastpinnen till en godisklubba hade just passerat hel genom Elving.

Hispigt värre

Idag lekte Elving med Hispan*. De har dock inte riktigt lärt sig hur de ska leka ihop… ännu. Elving vet att Hispan är snabbare – hon har ungefär dubbelt så långa ben som han – så han kör ”kluriga småhundstricket”, att springa bakom stugan och vänta tills hon kommer ångande, därefter tvärvända på en femöring och smita tillbaka åt motsatt håll. Problemet är att Hispan inte följer med – hon står och lurpassar och väntar på att han ska springa runt och dyka upp på andra sidan. Följden är att båda blir förbryllade och lätt besvikna, men det löser sig säkert när de har lekt ett par gånger till.
Yeppe låter sig inte alls lockas till lek av Hispan. Han vill bara nooooosa och nonchalerar hennes inviter totalt.

 

/*Galgo Espanol vid namn Nova Hispanica

Morgonpuss

Någon gång under varje promenad brukar Elving drabbas av en plötslig kärleksattack, varvid han dansar omkring mig och vill att jag ska böja mig ner, så att han kan placera en blöt puss i mitt ansikte.
Imorse var han till och med mer kärleksfull än vanligt, så efteråt tog han tre snabba skutt och pussade även Yeppe.
Yeppe såg förbluffad ut:
”Vad tusan är det frågan om NU?!”

Farliga barn

Ibland är det ingen fördel att vara liten och söt!
Det upptäckte vi på vägen hem från Husse igår kväll, när vi plötsligt stod öga mot öga med fyra barn i ungefär midjehöjd (för mig). Allesammans kom rusande och skrek ”får vi klappa hundarna?”
Jag pekade på Yeppe: ”Klappa honom, den andra är rädd för barn.”
Vilket hade rakt motsatt verkan på den ende pojken i sällskapet, som greps av ett oerhört medlidande och ville trösta den ängsliga hunden. Han var dessutom hörselskadad och ganska svår att kommunicera med. Han satte sig ner på marken och började krama och pussa och jag var livrädd att stackars Elving skulle nypa ifrån, men det gjorde han lyckligtvis inte. Han var bara stel som en pinne, med ögon stora som tefat och kissade på sig av ångest. Jag har sett hundar, särskilt valpar, släppa ifrån sig några droppar som ett tecken på undergivenhet, men här handlade det om pölar. Till sist var jag tvungen att ingripa och säga att vi skulle gå vidare.
En sak är absolut säker – Elving behöver ett gäng ungar i lämplig ålder att öva på!

Bobyggnadsmaterial

Elving låg på terrassen och höll vakt, så att storebror Yeppe kunde sova tryggt.
Plötsligt kom det en rödhake och flaxade mitt framför hans nos – oj vilken härlig pälsboll, vill ha den till mitt bo – varvid Elving studsade och backade minst en halvmeter, medan han stirrade vantroget på det orädda fjäderfä’t.
De är inte lite fräcka, de där… under äggläggningstiden!