Utestängd!

Jag vattnade mina växter, även dem som står på balkongen.

Sedan satte jag mig i köket och började surfa på plattan, men efter en stund hörde jag ett gnällande ljud – det lät som en liten hund – och jag tänkte att nu var grannarna hundvakter igen.

Gnällandet upphörde dock inte, tvärtom tilltog det i styrka och gick över i valpaktiga skall. Jag tyckte att jag kände igen dem och började fundera på vart egentligen Elving hade tagit vägen. Yeppe låg på kökssoffan och sov som en klubbad säl, men Elving var försvunnen. Jag öppnade badrumsdörren, men där fanns han inte heller. Då kom jag på det…balkongen!

Och mycket riktigt satt han där, en oerhört ynklig beagle med inställsamt piskande svans. Matte hade glömt bort honom, men när han fick komma in igen blev han världens gladaste skit. 💩

Melonskal

Mina gamla beaglar gillade vattenmelon. De brukade få skalen med en del av fruktköttet kvar, att gnaga på ute i trädgården. I vissa perioder var hela terrassen full av torkande gröna skålar.
Sen ledsnade jag på vattenmelon och åt ingen mer på flera år, men igår föll jag för frestelsen och köpte en på Maxi.
Hundarna fick smaka.
”Nej, tack, det där kan du äta själv!” sa Yeppe och vände bort huvudet.
”Jag vill HAAAA!” sa Elving och tog med sig hela skalbiten in till mattan i vardagsrummet.
Jag såg det aldrig igen, för han åt tydligen upp alltihop.
Imorse sket Elving melonskal… stora mängder melonskal i prydliga mörkgröna tärningar.
Jag hade glömt bort hans ”orgie”, så det tog mig en god stund att klura ut vad det var.

Engelska räv- eller harhundar

Ibland (men gudskelov inte så ofta) önskar jag Ettan och Tvåan långt bort dit pepparn växer.

Idag var ett sådant tillfälle, då vi plötsligt stod öga mot öga med tre stycken lekande rävungar.

En av dem såg oss direkt och försvann, vilket uppväckte jaktinstinkten hos mina ”engelska räv- eller harhundar”, som började hoa och skrika som om någon hade trätt upp dem på spett och försökte grilla dem levande (vilket jag i den stunden gärna skulle ha gjort).

De andra ungarna slutade brottas och stirrade storögt på oss, innan de följde sitt syskon som ett par oljade blixtar och slängde sig in bland snåren.

Helt bedårande luddiga varelser, ungefär i den åldern då hundvalpar är leveransklara.

Vore det inte för beaglarna, skulle jag förmodligen ha hunnit plocka fram kameran och fånga dem på bild.

Ett, två, tre

Tre hoppa-högt-upplevelser på förmiddagspromenaden:
1: En platt, död råtta vid vägkanten – Matte ville INTE att beaglarna skulle titta närmare på den för vem vet vad den hade dött av?
2: En gubbe som åkte rullskridskor, med stavar – Yeppe blev störd av klickandet och det avvikande rörelsemönstret, så han hooade energiskt, till Mattes stora förtret.
3: En gigantisk, svart hundskit som låg mitt på cykelbanan – Elving tyckte att den såg farlig ut och morrade dovt medan vi passerade.

Kort sagt en helt vanlig dag i Beagleland. 😄

Hundjävlar

Nattrastning vid halv tio.
Plötsligt dyker en hund upp mitt framför oss på trottoaren och jag har ingen möjlighet att hinna smita undan, så det är bara att stå kvar och försöka hålla tyst på hundarna. En liten ynklig småhund – ingenting alls att skälla på… men angående den saken har Yeppe en helt annan åsikt. Hans energiska hoanden ekar mellan husväggarna och när jag tar honom i örat skriker han som en gris.
Just då kommer ett par ungar förbi på en moped utan ljuddämpare och vrålar ”jävla hundjävlar, jävla hundjävlar, jävla hundjävlar”.
Normalt skulle jag ha blivit förbannad, men just i detta ögonblick tycker jag att de har rätt.

Hummoushund

Yeppe hjälpte mig att göra hummous. Jag mixade, han stod med tassarna på diskbänken och studerade. Sen avsmakade vi tillsammans resultatet.
”Helt okej”, tyckte Yeppe. ”Precis lagom mycket vitlök som är så nyttigt för hundar. Ställ nu ner byttan på golvet till mig.”