Fläskläpp

Kamikazevalpen når ständigt nya höjder.
Idag har börjat hoppa rakt upp. Jag hade varit och handlat det som jag glömde igår och möttes i dörren av tre glada hundar, varav den minste rammade mig mitt i nyllet med sin hårda valpskalle, så att jag bet mig i läppen.
Nu har jag en präktig fläskläpp.
Tack Maskot för påminnelsen – smärta lär ju göra att man vet att man är vid liv. 😣

Elving och Maskot

När det kom en ny valp till flocken var jag orolig att Elving (lilla glada Elving) skulle förvandlas till en surgubbe, men så har det inte alls blivit. Efter den inledande kvällen, då Elving satt i kökssoffan med dreglet hängande ur mungiporna och en uppsyn som om taket hade rasat över hans huvud, har han tvärtom fått en kompis som han vaktar och bryr sig om.
De har börjat leka. Elving är lite klantig och för snabb för den unga valpen, men han blir bättre på att anpassa sig för varje dag som går.

Larmet går

Maskot fick en svår chock ikväll. Matte stekte korvar i Husses kök, där spiskåpa saknas, och brandlarmet i hallen gick igång.
Vi har aldrig sett valpen så rädd, denne kaxige lille herre som verkligen inte är lättskrämd, men där här gången försvann han och satt och smågnällde under byrån.
Efter en kort stunds gullande var han dock helt sig själv igen. Då var det värre med Elving, som inte satte sin tass i köket på hela tiden medan vi åt.
Det är väl sjutton också, att man inte ska kunna laga den mat man själv har köpt hem, utan att tvingas utstå detta öronbedövande oväsen.