Ett par centimeter nysnö och strax under nollan imorse. Perfekt väder för en hund, tyckte jag, och Yeppe och Elving höll med mig, men det gjorde inte Maskot. Han inledde sin gå-strejk direkt när vi kom ut, så jag fick praktiskt taget dra honom hela vägen till jobbet.
Särskilt kallt var det verkligen inte och inte heller blött, så jag undrade vad som tog åt honom – han som normalt är skuttig och glad.
Kanske ett anfall av morgontrötthet? Han börjar ju snart vara ”tonåring”.
Timmarna gick och det blev bara värre. Ut ville han gärna, men kissa, det kunde jag glömma.
När det var dags att gå hem igen hade det blivit tö och jag fick dra en istadig valp bakom mig, slingrande och spjärnande och bitvis kanande på magen med alla fyra tassarna utsträckta, medan bröderna inte visste hur bråttom det var mellan doftfläckarna. Det tog mig en god stund att inse vari problemet låg.
Maskot tyckte helt enkelt att snön var oemotståndlig, inte att nosa och leka i, som en vanlig liten hund. Nej, han ville äta den och då menar jag inte att ”äta snö” utan bostavligt talat ”snön” – äta upp alltihop.
Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det här djurets märkliga matvanor!
