”Bäst före” står det prydligt tryckt på den lilla gulaktiga klump som Elving klämmer ur sig… men av någon anledning har jag inte lust att titta närmare efter vilket datum det är som gäller. 
Författare Barbro
Trångt och varmt
Jag sov inte särskilt gott inatt.
I rummet finns två soffor, två fåtöljer och en hundsäng, men beaglarna var helt ense om att JAG var den enda platsen som dög att ligga på.
18 månader
Kullsyskonen Boris, Elving och Montana vid 18 månaders ålder.
Alla har samma pann-skrynklor och runda, mörkbruna knappögon.
(I bakgrunden storasyster Alaska)
Farligt, farligt
Imorse stötte vi samman med ett stort bastant fruntimmer, modell Michelin fastän i mörk ”bubbeljacka”, inte den vanliga vita. Hon liksom svajade i toppen och vevade med en mobiltelefon, men hon talade inte i den – liksom så många andra försökte hon kommunicera direkt genom att hojta så högt hon bara förmådde.
Yeppe tyckte att det såg underligt ut och bestämde sig för att kolla om det inte i själva verket var en smörgås hon höll i handen.
Michelindamen hade uppenbarligen inte lagt märke till Yeppe, så när han kom emot henne tog hon ett skutt åt sidan och hävde ur sig ett tjut av förskräckelse, varefter hon började fnittra och pladdra vidare med väninnan(?) i andra änden av linjen.
Yeppe stirrade efter henne.
Elving stirrade också och jag såg att han var skrämd. Så blev han medveten om några dagisbarn och deras mamma, som gick på motsatta sidan av gatan. Det blev för mycket för hans nerver och han började boffa och yla. Tyvärr fick han svar från en annan hund någonstans inne i kvarteret och det stärkte honom i hans uppfattning att han verkligen hade stött på något riktigt hemskt.
Jag fick dra honom baklänges, gruffande och hojtande, genom hela det lilla skogspartiet bakom vattentornet.
Uppe på bron mötte vi en cykel. Elving var djupt misstänksam och även Yeppe såg undrande ut, förmodligen eftersom lillebror signalerade fara så påtagligt.
När vi kom ned från åsen gick stora larmet igen. Unghunden skällde hysteriskt och jag kunde inte begripa vad som hade tagit åt honom… tills jag fick syn på en ny Michelinkvinna, denna gång i mindre storlek, men försedd med neongul väst, som av någon anledning satt på huk på trottoaren.
Först när hon reste sig och gick vidare blev han äntligen tyst, men jag hade problem att få med honom förbi det ”kusliga” stället.
Vi får nog lov att börja gå tidigare till jobbet om morgnarna nu, för det är för många människor i rörelse vid sjutiden.
Beaglebröderna
Ibland blir man trött av allt vaktande. Då är det skönt att ha en bror att vila hakan mot.
Hål i öronen
Under piraya-attacken (initierad av en bullpåse som möjligen innehåller några wienerbrödsmolekyler) är Elving totalt omedveten om vem han är och vad han gör.
När Matte har avbrutit slagsmålet, drar han sig tillbaka med blöta öron, dito halsskinn och (för första gången) ett par tydliga små bulor efter hörntänder uppe på hjässan.
Yeppe sitter kvar under köksbordet och gnäller. Vid första påseendet är han oskadd, men så småningom visar det sig att han har hål i bägge öronen, varav ett i bakkanten, ganska långt upp, som gör mycket ont. Hans ögon är stora och rädda, när Matte smeker honom och tröstar.
Resten av kvällen är Elving bekymrad.
Storebror är så stillsam, han vill inte leka, det luktar sårvätska om honom.
Storebror är skadad och Lillebror har ingen aning om att det är han som har vållat det.
Bytt – bytt
Killarna har bytt halsband.
När Yeppes valphalsband började verka urvuxet sökte jag länge på nätet efter ett nytt likadant. Jag fick tag i ett med något ljusare färgton och bara ett par dagar senare ett som var identiskt med valphalsbandet, så jag köpte dem bägge två och la undan det ljusare för nästa valp, som var tänkt att bli tvåfärgad.
Nu blev det ju ingen tvåfärgad utan egentligen raka motsatsen, men Elving har använt det ljusa ända fram tills igår, då det plötsligt slog mig att det vore snyggare tvärtom. Och det tycker jag faktiskt att det blev… 
