Haren satt mitt på vägen, försjunken i egna funderingar.
Beaglarna närmade sig försiktigt, men haren tog ingen notis om dem.
När vi var fem meter från haren blängde den motvilligt på oss och bestämde sig för att det kanske var dags att röra på påkarna.
Den skuttade lojt framför oss och Elving SKREEEEEK av upphetsning – strax därefter kom dubbelrycket och jag släpades med i kopplet en bit, innan jag hann sätta hälarna i.
Men så mötte vi vinden, som var ovanligt kraftig idag, och den tog tydligen med sig vittningen och svepte ut den över gärdena, för plötsligt stod bägge beaglarna och stirrade som fån efter haren i den böljande vallen, istället för uppe vid skogskanten där den på nytt hade slagit sig till ro.
Därmed är det bevisat: Beaglar jagar med nosen – synen kommer i andra hand! 
Beaglarna vs haren
Annonser
