Vackert vinterväder

Promenad på Blå leden och hem genom Cathrineholmsallén.

Annonser

”Nejdå Husse… ”

” … vi tigger inte.”

””Vi talar bara på ett försynt sätt om att vi också gillar kaffe…”

”Duuuu…..”

”Titta, jag når också upp att lägga tassen och huvudet på bordet!”

”Men Husse, den här muggen är ju TOM!!!”

Samtliga beagleklor klippta!

Yeppe muttrade lite och vrängde sig, men för övrigt var hans protester ovanligt milda. Det största problemet med Elving var att det alltid är svårt att se vad man gör med en hund som pussar en i ansiktet hela tiden.
När jag var färdig med Elving fick jag syn på Yeppe, som satt tyst bredvid mig med ögon stora som tefat. Hoppas att han lärde sig något av denna uppvisning, nämligen att kloklippning inte behöver vara så HEMSK som han tror.

Utflykt med Hubbe

Molnen låg stundtals nästan nere på marken och det var halt på sådana ställen där det normalt inte brukar vara det, men dagen räddades av en underbar stund i en av fårhagarna vid Backasjön, tillsammans med kompisen Hubbe och hans matte Rita.


Jag behöver väl inte nämna att fårstängsel och stättor inte är någon match för Yeppe. Han ser dem inte som begränsningar, utan snarare som en möjlighet att utforska nya delar av världen.
Elving hittade saker att tugga på… även här!
Och efteråt var bägge två så härligt trötta och nöjda.

Bara en liten valp!

Unge herr Fluffy Puppy (även kallad Lilla kaninen) gillar inte alls att gå ut och bli blöt om tassarna. Då blir han en mycket skrynklig och motvillig liten hund, som man får släpa efter sig, medan storebror hänger i kopplet och drar för glatta livet. Håller man dem i samma hand så jämnas liksom kraften ut och det blir ganska behagligt… för mig, men knappast för hundarna. Men de får skylla sig själva och kanske lär de sig något i slutändan.

Jag har funderat på detta med Elving och kommit fram till att han är lat.

Päls har han så det räcker, så jag kan inte tro att han fryser, men det var väl så att han blev bortklemad och fick en alltför bekväm start hos oss.
Han hade aldrig det minsta emot att bli placerad i ryggsäcken och tryggt buren till jobbet, insvept i en mjuk filt… men valpar växer som ogräs och snart blev han för tung. Mattes rygg orkade inte och utrymmet i ryggsäcken hade också sina begränsningar.
”Nu är du en stor pojke och kan gå på dina egna ben,” sa Matte en vacker dag, så det var bara att finna sig… fast Elving själv inget hellre önskade än att få sitta där i kokongen och luta sitt sömniga huvud mjukt emot Mattes axel, emellanåt lyfta blicken med dyrkan i sina små ögon, sträcka sig upp och ge Matte en puss och sedan sova en liten stund till.
Komma fram torr och ren och varm och leka vilt med Yeppe, äta godis och sova igen.

Jag hoppas att det är en fas, som han kommer att växa ifrån, men just nu vill Elving hellre vara liten än stor och tuff.