Blötdjur!

Lilla jag har en tjock och präktig päls som håller honom varm till och med i midvinterkölden, men idag när vi kom hem från jobbet kände han sig lite kall, vilket resulterade i ett tokvalpsryck, som gjorde Bröderna helt förtvivlade och gav Matte ett flertal pölar att torka från golvet. Den sista, mitt i hallen, trampade hon i… och därmed var måttet rågat för Mattes del, hon blev förbannad!

Hon grep Lilla jags lilla knubbiga kropp och torkade upp kissfläcken med hans tjocka präktiga päls. Sedan bar hon honom till badrummet och duschade av honom. Lilla jag skreeeek!

Vilket fruktansvärt övergrepp – Lilla jag var djupt kränkt och förnedrad, men någonstans i hans medvetande tändes en glimt av ljus. Matte såg det i hans ögon och märkte det på hans beteende. Ingen reell förståelse av begreppet ”orsak och verkan”, men ett embryo till något liknande.

Till sist blir han troligen rumsren men inte idag, inte än.

Matte är förresten inte heller särskilt bra på orsak och verkan, för nu är klockan över fyra, vi ska snart gå till Husse och äta, det är elva minusgrader och Lilla jags tjocka präktiga päls är fortfarande inte torr, trots ett intensivt lekpass med bollar, plyschfigurer och plastbyttor.

Undrar om Elvings valptröja möjligen kan passa på hans knubbiga lilla kropp.

 

 

Det kunde den!

Vintersöndag i Beagleland

Vid återvinningsstationen

Promenad vid gamla Knorranvägen

Självavfrostande?

Jag är tvungen att frosta av min frys.

NÅGON hade lagt sin papprulle precis under dörren, så att den inte gick igen. Alltså, dörren var stängd men den hade inget vacuum, så skåpet har gått för fullt hela natten och dagen. När jag kom hem var det iskallt på golvet, mjölken i kylen var nästan frusen och inuti frysen såg det ut ungefär som utanför fönstret… fluffiga vita drivor överallt.

Tack, lilla valp, för att du tänker på din Mattes energiräkning!

Snö

Ett par centimeter nysnö och strax under nollan imorse. Perfekt väder för en hund, tyckte jag, och Yeppe och Elving höll med mig, men det gjorde inte Maskot. Han inledde sin gå-strejk direkt när vi kom ut, så jag fick praktiskt taget dra honom hela vägen till jobbet.

Särskilt kallt var det verkligen inte och inte heller blött, så jag undrade vad som tog åt honom – han som normalt är skuttig och glad.

Kanske ett anfall av morgontrötthet? Han börjar ju snart vara ”tonåring”.

Timmarna gick och det blev bara värre. Ut ville han gärna, men kissa, det kunde jag glömma.

När det var dags att gå hem igen hade det blivit tö och jag fick dra en istadig valp bakom mig, slingrande och spjärnande och bitvis kanande på magen med alla fyra tassarna utsträckta, medan bröderna inte visste hur bråttom det var mellan doftfläckarna. Det tog mig en god stund att inse vari problemet låg.

Maskot tyckte helt enkelt att snön var oemotståndlig, inte att nosa och leka i, som en vanlig liten hund. Nej, han ville äta den och då menar jag inte att ”äta snö” utan bostavligt talat ”snön” – äta upp alltihop.

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det här djurets märkliga matvanor!

Sälja Maskot?

Imorse var Maskot lille Slatten igen. Han körde ett fullskaligt träningspass då han sprang fram och tillbaka mellan ytterdörren och kökssoffan med sin trasiga fotboll i munnen – under bordet och en av stolarna – duns in i garderobsdörren – skrammel med luckan till buren – ”gräuw-gräuw”, flås-flås, runt, runt, runt. Han må ha missuppfattat tekniken, men han hade så otroligt kul, att jag lät honom hållas, trots att klockan bara var halv sju och jag mycket väl kunde tänka mig att han hördes en trappa ner.

Senare, på jobbet, hände absolut INGENTING, så då började jag fundera på att flytta fotbollen dit. Det vore ett suveränt sätt att kanalisera en del av hans överskottsenergi.

När vi var på hemväg och jag stod mitt i en härva av koppel precis utanför polishuset, stannade det en stor svart bil och en kvinna med med märkligt orange hår och enorma solglasögon lutade sig ut genom sidfönstret och hojtade:

”Hallå, vill du sälja den små hunden till mig?”

”Nej, det vill jag verkligen INTE!” svarade jag bestämt.

Men så lätt gav hon sig inte.

”Vauw ha du köpt den små hunden?”

Jag började känna mig illa till mods, men lyckligtvis stod där andra bilar parkerade framför entren, så jag sa bara: ”I Vagnhärad”, och smet snabbt i skydd bakom dem. Nu i efterhand tänker jag elakt att jag borde ha frågat om HON ville sälja sina barn!

Några kvarter efter incidenten fick småhunden fatt i ett munskydd som någon kastat på marken. Jag sa åt honom att släppa det, men han var för tillfället obstinat och därför ytterst nära att svälja det med resåröglor och allt, innan jag fick loss det ur hans vassa, hårt ihopknipta gap.

Just då ångrade jag nästan att jag så kategoriskt hade sagt nej till oranga damen…

Stulet smakar alltid bäst

Beaglevalpen har stulit ett oxhuvudtugg av sin bror.

Stolt som en liten tupp är han. Nu ligger han i sin låda och gnager belåtet på det.

Det finns dock en vettig orsak till att Yeppe har tröttnat på tugget. Osedvanligt jobbigt och segt – han orkade helt enkelt inte efter två timmar vid kollo, utan ”tappade” det på golvet och gitte inte ta upp det igen.

Lillebror Maskot i lådan har just börjat upptäcka det…

Dunder och brak

Nu börjar det dundra rejält här.
Gänget som smäller öronen av småbarnen är ute på gärdet och… smäller öronen av småbarnen.
Det luktar svavel i köket och ljusblixtarna avlöser varandra bakom Solkullen.

Maskot ligger i soffan. Titta så rädd han ser ut!

Fallen skog

Idag gick vi en bra bit bortom Sågmon, för att visa Minstebror Riktiga Stora Skogen… men skogen stod inte kvar längre, den låg i kapade stycken på marken och doftade förföriskt – tyckte både Matte och beaglarna, fastän troligen inte riktigt ur samma doftperspektiv.
Minstebror blev hög som en gnu på den sträva essensen av barr och studsade hela vägen hem som en vådaskjuten nyårsraket, for mellan hallen och köket och morrade, skällde frenetiskt på bröderna och nafsade dem var helst han kom åt.
Störstebror blev vresig och hoade tillbaka, medan Mellanbror slök sitt grisöra och kollapsade i kökssoffan.
Minstebror fräste och sparkade och vägrade bli torkad, trots att han var blöt och grå överallt, men endast en liten stund senare hann tröttheten ifatt honom. Han tog ett jämfotahopp upp i lådan och somnade på sina leksaker och där ligger han nu och snarkar och sover skogsruset av sig.
Störstebror har ännu inte riktigt givit upp hoppet om en smakbit av Mattes bananmacka… vad han ska med den till, han som inte gillar banan.

Morgon med beaglevalp

Väckarklockan ringer mitt i natten, känns det som.

Bär den sovande valpen till badrummet och sätter ner den på golvet.

Den ger mig en obeskrivlig blick, men vacklar snällt fram till sin tidning och slår en ordentlig drill. Duktig valp!

Häller upp acidophilus i hundarnas skålar på diskbänken.

Två små morotsfläckade tassar grabbar tag om mitt ena knä och hasar sakta neråt, med sporrarna intryckta i vaden.

Fördelar hundmat i skålarna, livligt attackerad från alla håll av en hungrig valp.

Försöker själv äta frukost, medan glad valp galopperar fram och tillbaka från hallen till köket med en fotboll i munnen, som

han energiskt dunkar i skåpluckorna.

Plockar upp valpskit från golvet, med en smörgås i andra handen.

Tar ifrån valpen ett blinghalsband som han har stulit från kroken i hallen. Limmar fast en sten som har lossnat och söker

förgäves efter den andra. Inser att han har svalt den och funderar på var jag möjligen kan få tag i en ny.

Upptäcker att jag har råkat limma fast min penna vid bordduken.

Hindrar valpen från att stjäla ett par överdragsbyxor.

Blir rammad från alla håll med en smutsig blöt kanin.

Försöker borsta tänderna, klä på mig och kamma håret.

Valpen stjäl en mjölkkartong och tuggar sönder den i småbitar.

Får på valpen hans sele i ett obevakat ögonblick.

Hämtar storebröderna och försöker värja dem från lillebrors vassa tänder.

SEDAN är vi äntligen redo att gå till vårt jobb…

Matte-radar

Jag har just varit och handlat.

Det var tyst när jag åkte och tyst när jag kom tillbaka över gården och öppnade källardörren, men när jag baxade in cykeln i mitt eget förråd hörde jag ett klagande yl. Elvings gälla stämma tar man inte fel på, men när jag klev in i trapphuset tystnade den direkt.

Hunden vet alltså att jag cyklar och kommer in via källarförrådet och känner dessutom igen mina steg, trots att vi bor på andra våningen. Det känns nästan övernaturligt, men hans matte-radar är stark.