Besök på kliniken av amerikanske wolf-doggen Sky.
Sky är 1,5 år men väger redan 47 kg och är hög som en shetlandsponny. Undrar hur stor han kommer att bli när han är riktigt fullvuxen.
Sky är en mycket snäll hund, men Elving finner det ändå säkrast att hålla en låg profil.
Molnen låg stundtals nästan nere på marken och det var halt på sådana ställen där det normalt inte brukar vara det, men dagen räddades av en underbar stund i en av fårhagarna vid Backasjön, tillsammans med kompisen Hubbe och hans matte Rita.
Jag behöver väl inte nämna att fårstängsel och stättor inte är någon match för Yeppe. Han ser dem inte som begränsningar, utan snarare som en möjlighet att utforska nya delar av världen.
Elving hittade saker att tugga på… även här!
Och efteråt var bägge två så härligt trötta och nöjda.
På hemvägen igår träffade vi Viggo!!!
Viggo är en nästan vit golden retrievervalp, 7,5 månader gammal och avgjort mer vild än tam.
De har träffats förut, så någon inledande hälsning är inte nödvändig. Viggo och Yeppe brakade samman och rullade runt i snön, varvid Viggo snodde in sig flera varv i Yeppes koppel – kring magen, halsen, frambenet – han såg ut som ett lurvigt vitt paket med slarvigt applicerade röda snören. När vi väl hade trasslat ut honom, ansåg Yeppe att det var nog och gick för att bekanta sig med de betydligt lugnare granplantorna.
Då fick Viggo fatt i Elving och skyfflade in honom mellan benen, varefter han sänkte magen och la sig ner över honom. Viggo väger ungefär fyra gånger mer än lille Elving, så vi tyckte att det såg riskabelt ut och beslöt att avbryta lekstunden. Valpen halades fram och borstades av, ställdes på sina tassar igen och bedömdes som oskadd och inte alltför stukad av den brutala behandlingen.
När vi kom hem var han ”stor” och kaxig – hoppade från hundsängen direkt upp i Husses knä, men kunde inte hejda sig utan flög vidare upp på tangentbordet och närapå in i datorskärmen.
Därefter blev han plötsligt en mycket trött liten hund och somnade som en varm klump.
Det är tvära kast mellan PÅ och AV när man är valp.
Hujedamej vilken hundmorgon!
För det första regnade det, så att täckena skulle på, vilket ledde till det sedvanliga jagandet varv efter varv genom lägenheten – för att sätta på täckena, för att sätta på halsbanden, för att få tag i hundarna och mota dem till dörren.
Utanför porten stannade Elving och slog alla fyra tassbromsarna i: ”Nej Matte, det är BLÖTT idag, vi går in igen och sover!”
Jag fick draaa honom över gatan och ett par kvarter bortåt gångvägen, sedan ledsnade jag och lyfte upp honom, trots att han har blivit på tok för tung att bära på.
Det var kolmörkt och allting blänkte i ljusen från byggkran och billyktor. JUST då dök joggaren upp från ingenstans. Han bar självfallet svarta kläder, saknade lampa och sprang ganska fort.
Yeppe for ut i kopplet med ett vrål och rusade efter. ”Fjong”, sa det i min handled och jag var nära att tappa Elving och det hopfällda paraplyet.
Yeppe fick sig en klatsch av det senare samt en åthutning, givetvis… fast egentligen tycker jag inte att det var han som var den mest skyldige. Varför har folk som joggar så svårt att få in i skallen att de triggar igång jaktinstinkten och därför bör sakta in stegen när de möter en människa med hund?
Hur som helst, vi kom genom skogen och över järnvägsbron utan problem, sedan kände jag plötsligt att det var något galet med kopplet. Det visade sig att Yeppes hake hade lossnat och nu travade han lös och ledig, bara ett par meter från den hårt trafikerade gatan.
”Nu är det kört!” hann jag tänka, för Yeppe är inte den som brukar lyssna när man kallar in honom.
Han förstod dock inte sin frihet, så jag fick fatt i honom i tid. Det räcker att bli påkörd EN gång under sitt liv!
I backen bakom Lidl fick vi dagens första hundmöte – ljudliga skall som avbröts tvärt när Yeppe upptäckte att det var två äldre tikar som han känner.
För att fullborda morgonens hundkrångel stängde jag in Elving medan jag klippte klorna på Yeppe. Båda vrålade överljutt, om än av olika orsaker. Yeppe nafsade mig i pekfingret och jag ”talade paragrafer”, som hundpsykologen Anders Hallgren uttryckte det, och hotade med att det blir munkorg på nästa gång om han inte skärper sig.
Nu snusar de bägge så fridfullt, som om ingenting alls hade hänt.
Yeppe och Hubbe med kompisar – leker jaktlekar, skäller, brottas och har underbart kul.
Vilken dag för Yeppe!!!
För det första hade vi Ceasar på besök… och han hade hormonsvall och gjorde ALLT för att sätta på Yeppe. Hela den lilla hunden var blöt efter en förmiddags intensivt pussande.
För det andra så kom Humla, Yeppes bedårande (halv-)systerdotter, och de bägge unga beaglarna hade storartat kul en lång stund.
Vart tog hon vägen…?
Till sist blev det även en ynkans liten rest av matlådan för killarna att dela på.
En lycklig eftermiddag i februari.
