Hujedamej vilken hundmorgon!
För det första regnade det, så att täckena skulle på, vilket ledde till det sedvanliga jagandet varv efter varv genom lägenheten – för att sätta på täckena, för att sätta på halsbanden, för att få tag i hundarna och mota dem till dörren.
Utanför porten stannade Elving och slog alla fyra tassbromsarna i: ”Nej Matte, det är BLÖTT idag, vi går in igen och sover!”
Jag fick draaa honom över gatan och ett par kvarter bortåt gångvägen, sedan ledsnade jag och lyfte upp honom, trots att han har blivit på tok för tung att bära på.
Det var kolmörkt och allting blänkte i ljusen från byggkran och billyktor. JUST då dök joggaren upp från ingenstans. Han bar självfallet svarta kläder, saknade lampa och sprang ganska fort.
Yeppe for ut i kopplet med ett vrål och rusade efter. ”Fjong”, sa det i min handled och jag var nära att tappa Elving och det hopfällda paraplyet.
Yeppe fick sig en klatsch av det senare samt en åthutning, givetvis… fast egentligen tycker jag inte att det var han som var den mest skyldige. Varför har folk som joggar så svårt att få in i skallen att de triggar igång jaktinstinkten och därför bör sakta in stegen när de möter en människa med hund?
Hur som helst, vi kom genom skogen och över järnvägsbron utan problem, sedan kände jag plötsligt att det var något galet med kopplet. Det visade sig att Yeppes hake hade lossnat och nu travade han lös och ledig, bara ett par meter från den hårt trafikerade gatan.
”Nu är det kört!” hann jag tänka, för Yeppe är inte den som brukar lyssna när man kallar in honom.
Han förstod dock inte sin frihet, så jag fick fatt i honom i tid. Det räcker att bli påkörd EN gång under sitt liv!
I backen bakom Lidl fick vi dagens första hundmöte – ljudliga skall som avbröts tvärt när Yeppe upptäckte att det var två äldre tikar som han känner.
För att fullborda morgonens hundkrångel stängde jag in Elving medan jag klippte klorna på Yeppe. Båda vrålade överljutt, om än av olika orsaker. Yeppe nafsade mig i pekfingret och jag ”talade paragrafer”, som hundpsykologen Anders Hallgren uttryckte det, och hotade med att det blir munkorg på nästa gång om han inte skärper sig.
Nu snusar de bägge så fridfullt, som om ingenting alls hade hänt.
