Sopätare

Vi har just genomlevt en låååång natt. Hulkandet började strax efter att vi hade lagt oss. Första gången hann jag ut i badrummet med valpskrället – bara ett par matkulor och lite vältuggad morot. Andra spyan hamnade i sängen, fast det upptäckte jag först senare, när jag nästan hade somnat om och tyckte att det luktade misstänkt surt. En stor bit skumplast samt massor av slem. På tredje vändan en ”trasa” av något elastiskt material, ett hopskrynklat papper med text på samt en liten vit plastpinne. Undrar hur länge hann har gått med det, men det är nog minst ett par dygn, för han har gasat förskräckligt på sistone och jag tycker att han har sett tjock ut.

En beaglevalps förmiddag

Blev uppsläpad ur sängvärmen en hel timme för tidigt, eftersom Matte hade sett fel på klockan.
Sov en timme till och åt frukost.
Sket på golvet och hann med att sätta i sig en tredjedel innan Matte kom och la beslag på resten.
Vallade Matte och bröderna till jobbet genom att nypa dem i hasorna och hänga i kopplen och morra.
Åt en plastbit och en pappersnäsduk samt en del annat smått och gott som Matte aldrig upptäckte.
Rusade fram och tillbaka ungefär 400 gånger mellan väntrummet och kontoret. Krockade på vägen med dörrposter, skrivbord och bokhyllor.
Testade Mattes tålamod genom att undersöka hur många gånger det gick att bita henne i byxorna innan hon ilsknade till. (Ganska få ☹️)
Vilade en liten stund i hundsängen.
Skällde på samtliga närvarande för att de var så tråkiga.
Höll på att bli utbytt mot en askurna från krematoriet, men Matte tyckte att det var för billigt och dessutom tillhörde askan en kund.
Försökte smita med kobonden Johanna, som i den blivande (?) TV-serien ”Bonde söker Beagle”… eller kanske tvärtom?
LÄT BLI att kissa på golvet!!!
Vimlade genom centrum och försökte plocka upp allting som låg löst på marken.
Hoppade efter påsen när Matte plockade upp efter Yeppe. Lyckades perforera den så att Matte fick hundskit på händerna.
Skrämde slag på ett vårdbiträde när Matte var vid Lövåsen och skulle hämta Morrmattes post.
Höll på att välta en paviljong som stod kvar sedan i somras.
Undgick med nöd och näppe att bli påkörd av en cykel.
Skällde på väg upp i trapphuset så att det ekade mellan väggarna.
Sprang för att knycka Yeppes tugg men blev bestulen på sitt eget istället.
Ligger just nu i leksakslådan, ovanpå alla sakerna, och snarkar som en 🐷.

Spårvalp

Just innan vi kommer till platsen där det är dags att koppla Maskot börjar han att spåra, så jag stannar en stund för att titta på.
Det är alltid fascinerande att se hur den klantiga valpen, som inomhus halkar på golven och snubblar på sina egna ben, på ett ögonblick kan förvandlas till en helt annan sorts hund.
Nosen i backen, svansstumpen rakt upp, snabb säker trav i cirklar, medan han ”ringar” den spännande doften. Så hittar han den plötsligt och då går traven över i galopp – en enda mjuk, smidig rörelse, precis som om han var fullvuxen.
Söt är han ju ganska ofta – en oförskräckt, annorlunda och levnadsglad liten filur – men i den stunden är han vacker. Det finns inget bättre ord.
Skönheten i att se honom fungera exakt som han ska.

Syskongnabb

När Elving plockar upp något på gatan vill Maskot omedelbart ha det. Han hoppar, nafsar, gläfser och härjar för att få tag i det, vilket sällan lyckas, men det avskräcker honom inte.
Så när Maskot hittar en pappmugg tar han genast för givet att Elving ska försöka stjäla den ifrån honom.
När den förväntade reaktionen uteblir surnar han till och går upp i varv, skuttar och börjar knuffa med muggen mot mellanbrors nos. Elving nonchalerar honom, även om det är svårt, men till sist står han inte ut längre. Då vänder han på huvudet och ger mig en talande blick:
”Kan du inte hålla reda på DIN EGEN förbaskade valp?!”