Elving och Maskot

När det kom en ny valp till flocken var jag orolig att Elving (lilla glada Elving) skulle förvandlas till en surgubbe, men så har det inte alls blivit. Efter den inledande kvällen, då Elving satt i kökssoffan med dreglet hängande ur mungiporna och en uppsyn som om taket hade rasat över hans huvud, har han tvärtom fått en kompis som han vaktar och bryr sig om.
De har börjat leka. Elving är lite klantig och för snabb för den unga valpen, men han blir bättre på att anpassa sig för varje dag som går.

Larmet går

Maskot fick en svår chock ikväll. Matte stekte korvar i Husses kök, där spiskåpa saknas, och brandlarmet i hallen gick igång.
Vi har aldrig sett valpen så rädd, denne kaxige lille herre som verkligen inte är lättskrämd, men där här gången försvann han och satt och smågnällde under byrån.
Efter en kort stunds gullande var han dock helt sig själv igen. Då var det värre med Elving, som inte satte sin tass i köket på hela tiden medan vi åt.
Det är väl sjutton också, att man inte ska kunna laga den mat man själv har köpt hem, utan att tvingas utstå detta öronbedövande oväsen.

Svansviftning

Prognosen förutspår regn idag, så vi tog en extra lång promenad redan på morgonen medan det ännu var uppehåll.
Den lille killen fick gå i skogen, vilket han aldrig har gjort förut. ”Skogen” är ett rätt snårigt parti mellan Energiparken och gång/cykelvägen mot Karsudden, men för honom var det en urskog där ormbunkarna hela tiden slog ihop över hans huvud och då var han minsann inte så kaxig, utan höll sig väldigt nära mina fötter.
Ändå lyckades han med konststycket att villa bort sig. Plötsligt fanns det bara två hundar som drog som stollar i kopplet.
”Stanna!” sa jag på skarpen. ”Vart har Maskot tagit vägen!”
Vi vände och gick tillbaka en bit och där satt den kloka valpen mitt på stigen och väntade på oss. Han blev själaglad när han såg oss och kom rusande i högsta fart, försökte sig på en genväg, men blev fast bakom en bråte som var för risig att hoppa över. Han stod en halvmeter från mig med tassarna på en gren och jag sträckte ut handen mot honom. Då viftade han på svansen åt mig för allra första gången. Hans svans är inte så rörlig – han viftar mest när han leker – men denna gång var det av lycka över att återförenas med Matte i den stora farliga djungeln. Gissa om jag blev glad. 😄💖

Blött blött blött

Jag har duschat med Maskot.
Det har jag i och för sig gjort förut, men då var han inte så uppspelt och inriktad på att bita mig. Idag var han till 100 % redo för attack och jag vill lova att det såg komiskt ut med en vildsint morrande småvalp som med raggen på ända kom studsande emot mig och just skulle sänka gaddarna i mitt frestande nakna ben när han träffades av vattenstrålen. Varmt vatten med schampo i…
Vattnet kunde han väl tåla, men det där stinkande schampot var en förolämpning, hävdade han.
Nu är vi båda lika blöta, Maskot och jag.
👣🐾🐾