Enligt Maskot:

Igår var Matte dum mot mig! Hon tog ifrån mig nästan alla sakerna som jag hittade… förutom några pappersnäsdukar, en liten plastburk och en hårsnodd av tyg. Den sista var hon också väldigt nära att norpa åt sig, men jag bet mig fast och hängde kvar och till sist tappade hon taget. Det var då jag föll ner i gatsmutsen och blev så svart på ena frambenet. Men snodden hann jag svälja innan hon fick tag i mig igen. 1-0 till mig!
Idag var hon mindre på hugget och då lyckades jag desto bättre. Jag praktiskt taget knaprade under hela promenaden – papper, plastbitar, frigolit, en plastpåse (hon stal halva), folie (där tog hon nästan allt) och ett halvt munskydd med snöre. Gissa vem som fick andra halvan och fundera på varför hon slängde den. Då hade jag ju lika gärna kunnat få behålla den.
Tänk om hon någon enda gång ville betrakta världen ur mitt hundiska perspektiv!

Lättnad!

Efter allt vad som skrivs om smällare, raketer och vettskrämda djur, är jag lycklig att konstatera att mina tre inte längre tycks tillhöra den kategorin.
Yeppe, som blev så skrämd som valp, låg lugnt i ett annat rum.
Elving lyfte någon gång huvudet och tittade frågande på mig – ska det verkligen låta så där?
Maskot sov när det drog igång för fullt, men han vaknade och satte sig upp, placerade sina små framtassar stadigt på mitt ben och betraktade hela spektaklet med förundran och helt utan rädsla.

Maskot 1,5 år

Idag är ingen vanlig dag.
Dels är det givetvis julafton, men för oss är det framför allt dagen då Maskot uppnår 18 månaders ålder, det vill säga han har levt ett helt år längre än vad vi beräknade som hans ”bäst-före-datum”. Han har inte enbart levat, han är fortfarande fullt frisk och uppvisar inga tecken att vilja sluta med det i brådrasket.När han kom till oss i augusti i fjol var han i stort sett utdömd.
”Förstorad magstrupe, vattenskalle, troligen missbildad luftstrupe, hjärnskador… inget att spara på – lika bra att avliva,””ansåg Södra Djursjukhuset, dit han kördes akut en förmiddag, efter vad vi numera tror var ett häftigt valpillamående vållat av ett skrovmål på sin egen och syskonens morgonskit.
Oj, vad vi alla bedrog oss! Bortsett från sina ovanor är Maskot en stark liten hund.
Sen i sin utveckling, okoordinerad, skräpätare av Guds nåde, med stundom dramatiska följder, ettrig som en terrier och totalt utan bithämningar när något har triggat igång honom. Morgontrött in absurdum, kisspölar överallt. INGENTING med Maskot har varit lätt, eller ens som en ”vanlig” valp, men nu äntligen börjar han mogna och påminna om en hund som det är möjligt att tycka om.
Missförstå mig inte – kärleken har funnits där från första ögonkastet, liksom beskyddarinstinkten, men det är svårt att bli riktigt vän med ett djur som man inte får full kontakt med och inte begriper sig på. Som man dessutom förväntar sig ska dö vilken dag som helst.
Någon sa att man får precis den hund som man behöver för ögonblicket – hjälp, vilka enorma behov jag tydligen måste ha haft!
Nu äntligen börjar det trilla ner hela handfullar av polletter och Maskot känns alltmera som en medlem av vår flock, även om det är långt kvar att gå innan han helt passar in i mönstret.
Grattis på din halvannanårsdag, lilla ljuvliga regnbågsfilur!