Hundfan!

På vägen ut till kollo hittade Yeppe en glasstrut som någon hade tappat eller slängt på trottoaren. Han hade vissa problem med att trycka in den i munnen och medan han höll på med det attackerade Maskot energiskt från alla håll och försökte sno åt sig den.
Yeppe svalde struten och talade om för Maskot vad han tyckte om unggluttar som tar sig ton emot vuxna hundar.
Elving stod bredvid och såg på. När Yeppe var klar klev han själv fram och tog vid där storebror slutade.
Elvings bestraffningsljud är en dovt bröl som börjar långt nere maggropen. Maskot skrek och kissade på sig och slängde sig på rygg, där han låg med strupen blottad och väntade tills mellanbror släppte kniptaget om hans öra. Sen steg han upp och ruskade av sig och yttrade sitt första nästan mänskliga ord. Det lät exakt som ”hundfan”, vilket förmodligen också var vad det betydde. 😁

Yeppe har inte tappat stinget

Idag passade Yeppe på att rymma.
Det kom förbi en löptik som var minst sagt villig och Yeppe spårade ur totalt. Jag hörde honom jämra sig bakom stugan en stund men sen blev det tyst och lugnt igen, så naturligtvis antog jag att han hade gett upp och fortsatte med tröjan som jag höll på att laga.
Strax därefter utbröt en massa skäll och hojtanden och så kom några av grannarna släpande på en sprattlande, kåt liten beagleherre.
Det visade sig att busen hade fixat ett hål i staketet, precis lagom att klämma sig ut genom, i nätet bredvid grinden.
Ingen av de andra hade ens försökt smita med. Elving vågar inte och Maskot är inte tillräckligt smart, men Yeppe var områdets utbrytarkung redan som mycket ung och de takterna tycks sitta i. Yeppe var i onåd en stund, men det gick över ganska snart. Yeppe är ju Yeppe – jag får hålla ögonen på honom tills flickvännen har löpt färdigt.

Hundspråk

Den unge mannen var lite för uppspelt när vi skulle gå hem från jobbet idag. Han skuttade och slog knut på sig själv, kampade med kopplen, rev upp ett nytt litet hål i min kjol och gjorde energiska framstötar och nöp sina bröder i bakhasorna. Till sist rann det över för Yeppe och han vände sig om med ett ursinnigt vrål… bara för att stå nos mot nos med den oförstående Elving, för slyngeln hade redan flängt iväg åt ett annat håll.
Det uppstod ett avbrott i tiden, varvid de bägge ”bröderna” stirrade stint på varandra. Sedan viftade Yeppe på svansen och duttade Elving i pannan och Elving gjorde likadant. Det var som om den ene bad om ursäkt för sitt beteende och den andre accepterade. Spänningen mellan dem släppte. Det var underbart att se.

Matvrak!

Någon stal just en relativt stor smörklump, som jag hade lagt på diskbänken för att göra vitlöks/örtsmör av.
Vitlökspresset hamnade framför Elvings förbryllade nos, där jag fick chansen att skopa upp det, men smöret försvann på ett ögonblick.
Jag hoppas att någon får magknip, fastän det tror jag inte på allvar. Däremot vet jag vem som kommer att få en miniportion till frukost.

Äntligen öppet!

Jag har äntligen öppnat mitt sovrum igen.
I över ett år har det stått förbommat med kompostgaller – gissa på grund av vem – och jag har sovit i vardagsrummet, på en soffa med valpsäker fallhöjd. Följden är att det har förvandlas till en allmän avställningsyta, ett förråd för diverse prylar som jag inte har haft tid och lust med.
Men vadå, det är bra med en riktig säng och valpen är ”stor”, han har fyllt 14 månader. Han tar sig inte upp i soffan, så jag får lyfta i vilket fall. Jag kan lika väl ta honom med mig upp i sängen och ligga bekvämare.
Så jag har flyttat bort kompostgallret och börjat röja i bråten. Utmärkt ide tycker Maskot och hjälper till efter bästa förmåga, det vill säga han klämmer sig in överallt och kommer ut med saker i munnen som jag inte minns att jag äger. Mest begeistrad blir han dock av den gamla vinröda hundburen. Där har han lekt en god stund, ytterst hörbart för samtliga närvarande – rullat sig, hoppat och skrapat med både tänder och klor, tills den ljuvliga tröttheten infann sig.
Vilken lycklig beagle han är, som har erövrat ett nytt bo!