Morsgris

Det blev åter igen alldeles för trångt och varmt i min säng inatt, så jag tog med mig en filt och kudden och gick ut och la mig på soffan. Den ANDRA soffan som omväxling, eftersom jag äntligen har fått bort alla packlådor ur den.
Detsamma som vanligt inträffade. Efter ett par sekunder slank en skugga genom rummet, ackompanjerad av klor på parketten – upp i den vanliga soffan – knarr knarr knarr… och ett ögonblicks tystnad.
Sedan sprang skuggan tillbaka och hoppade upp till Yeppe, men ingen Matte där heller. VART tog Matte vägen!?!?
Jag hörde hur han irrade runt och sökte, allt mer desperat. Min vittring fanns säkert överallt, så han hade ingen nytta av sitt känsliga luktsinne.
Först på fjärde vändan hittade han mig – kastade sig in i min famn, pussades, tryckte sig mot mig och visade på alla sätt hur lättad och lycklig han var – och jag slogs än en gång av tanken på hur olika mina killar är.
Oberoende Yeppe ligger lugnt kvar i sängen och njuter av att äntligen få ha den helt och hållet för sig själv, medan morsgrisen Elving blir totalt över sig given av att inte i varje ögonblick hålla koll på var Matte befinner sig.
Jag tror inte att det är en fas som kommer att gå över. Han har varit sådan från början och det råder inget tvivel om att han har en annan sorts personlighet än sin ”bror”.

Lördag med Teddy

Idag tyckte beaglarna att det var på tiden att lära den ohängde valpen Teddy hur man leker jaktlekar under glada tjut… och HOOOOAR på grannarna. (Som om han inte redan kunde det )

Många varv runt lotten blev det. Elving var i allmänhet först, men valpen börjar få långa ben och hängde med bra i svängarna.

Yeppe lät sig också ryckas med av jaktens tjusning.

Teddy visade sig även ha andra färdigheter än springandet och Elving blev bekymrad och hade ingen aning om vad han skulle tänka om saken…

Monsterpiraya!

Låg i sängen och gosade med Elving igår kväll, men så kom Yeppe och ville vara med och den lille är MYCKET svartsjuk, så jag vände honom mot mig och höll fast honom i tassarna, men han lyckades ändå slänga iväg ett huggormsväs åt storebror.
Då rann det över för Matte, som tog honom i nackskinnet och hivade ner honom på golvet samt flyttade undan stolen, så att han inte kunde hoppa upp igen.
Det var en ytterst bekymrad unghund som jämrade sig och led i alla tonarter en stund, innan han vågade försöket att slänga sig upp via hundsängen.
Då var det Matte som lät som en huggorm och Elving blev en pytteliten valp längst nere i fotändan. Sedan gosade Matte BARA med Yeppe resten av kvällen, medan Elving låg knäpptyst och låtsades att han var någon annanstans.
Jag önskar att han tog lärdom… men det är väl att hoppas för mycket.