Harhundar

Den stora feta stadsharen kom skuttande upp från järnvägen, mitt framför nosarna på harhundarna, men jag hade ögonen med mig och fick stopp på dem medan tid var.
Haren försvann över stockholmsvägen och ner på andra sidan, medan Yeppe stod kvar på stela ben och spanade intensivt ut över området som den kom ifrån. Där var dock allting stilla och tyst, så till sist klämde han ur sig ett enda kraftfullt HOOOOOO och gick vidare.
Instinkterna finns där, men ibland slår de till lite snett.

 

Skräpätare

 

Elving fick för sig att bevisa att han är nära släkt med Maskot, så han satte i sig något skräp som han hittade ute.

Vid åttatiden igår kväll började Elving ränna omkring. Jag frågade om han behövde gå ut och det sa han att han gjorde. Vi gick över gatan och han lämnade en slemmig klump, men han var fortfarande orolig och hulkade flera gånger. Vid midnatt var det dags igen och senare vid halvtvåtiden. Det blev dock ingen output, han velade bara omkring, och under tiden vaknade Maskot och upptäckte att han var ENSAM och gjorde en pöl på madrassen.

Mitt i natten, blöta sängkläder, regn och en ilsken matte som gick och la sig i sin loftsäng medan hundarna rasslade runt-runt-runt, vilket var mycket hörbart i det nattysta huset. Jag tyckte synd om grannen under och hoppades att han var lite dövare än jag. Han är 72 år, så det är faktiskt inte alls omöjligt.

Klockan fyra på morgonen var vi ute för sista gången och då följde även Yeppe med. Elving småsprang längs hela muren och klättrade upp i sluttningen, där han satte sig och sprejade. Att plocka upp var inte tänkbart. Han hukade och klämde och skrek för att det gjorde ont. Elving KAN verkligen skrika. Jag väntade bara att folk skulle vakna och komma springande, men det gjorde de inte.

Vi gick in och somnade om och idag har jag inte upptäckt något som helst fel på Elving, så visst har han också en plåtmage. Det måste ligga i generna.

Regnväder

 

Dagens långa hundpromenad var i stort sett en flopp.

1. Det regnade = jag satte på regntäcken = hela gänget surnade till och blev en motvillig samling släpklossar.

2. Maskots sele och regntäcke passade inte ihop. När han bromsade halkade selen av, vilket ledde till en massa problem och stress i fortsättningen.

3. Huksittande passgång är en ytterst oskön gångart. Det hjälper inte ens att den som går är liten och söt.

4. Ihopnycklade kartonger som har passerat en beagles tarmsystem kan ibland vara svåra att pressa ut genom det pyttelilla hålet under svansen.

Nåja, det var åtminstone varken kallt eller halt… eller ens särskilt blött.

Yepp-skutt

Yeppe hade en lycklig morgon. Faktum är att det var längesen jag såg honom lika glad.

Han började med att gnugga sig energiskt mot mina ben och utstöta jamande läten medan jag tog på mig kängorna. Sedan studsade han som en unghund med flaxande öron i isblåsten och avslutade det hela med att plocka upp en gren som han hittade på trottoaren och springa och leka med den, till Elvings stora förskräckelse. Yeppe har inte lekt med pinnar sedan han var valp, så det var verkligen roligt att se honom. Undrar just vad som for i honom, för det kan knappast ha varit vårkänslor en gråkulen dag som den här.

Beaglepromenad

En sedvanlig middagspromenad med tre beaglehundar innebär en hel del, förutom att förflytta sig en lämplig sträcka på cirka två timmar. Frisk luft får man förhoppningsvis, åtminstone utomhusluft, och dessutom styrketräning, konditionsträning, balansträning, samt träning av varseblivning och snabb reaktionsförmåga.
Det handlar om medlut, motlut, sidlut och halkiga issvålar, som stundom är svåra att upptäcka i det konturlösa grå vinterljuset.
Det handlar om att DRA hundar som inte har lust att gå – svårighetsgrad varierande på en skala från ett till tre.
Det handlar om att BLI dragen av hundar som vill någon annanstans, allra helst ögonblickligen, beroende av vad som lockar dem.
Det gäller att vara uppmärksam på allting som händer omkring och bromsa innan hastigheten hinner bli alarmerande.
Att vara ute och gå med gänget innebär även plötsliga ryck, koppel som snor sig om benen eller hotar att slita av fingrarna, saltade stråk som bör undvikas av hänsyn till killarnas trampdynor.
Det innebär högljudda hundmöten och nyp av vassa små tänder i hasorna, koppelhakar som brister intill trafikerade vägar, eller helt enkelt bara går upp, utan rimlig förklaring.
Att tre till tio gånger tvingas stanna och böja sig ner för att samla upp snöiga hundlortar UTAN att bli omkulldragen eller smeta in sig om vantarna med blöta bruna produkter.
Kort sagt, man har ganska fullt upp under ett fullskaligt tvåtimmarspass… ändå säger folk förebrående: ”Jag körde förbi och tutade, men du såg inte att det var jag!”

Hundsnack

 

Det händer inte varje dag att jag talar med någon människa, men när jag gör det inleds samtalet för det mesta med: ”Var är den tredje?” eller ”Här kommer du med dina fina hundar” eller ”Jag ser dig överallt – du går långt med dina hundar”.

Så jag får förklara att den minste är lätt handikappad och inte orkar gå lika långt som sina större och starkare bröder, samt att beaglar är jakthundar som kräver en massa motion för att inte få spader och gå lös på hemmets inredning… och så står vi där och pratar tills Yeppe får nog av tjattret och börjar hooooa ”Nu går vi vidare!”

Kom sen inte och påstå att inte hundägande är socialt.

Dilemma

 

Svårt bryderi på beaglenivå:
När man kommer med en djupfryst svart mössa i munnen och hittar en dito tubsocka…

 

 

Morgonspår

Det låg en dryg cm nysnö på marken imorse och i den snön hade det nyligen gått en människa med en hund. I motvarv mot oss själva, något större tassar än beaglarnas och att döma av kissfläckarnas ringa antal en tik. Yeppe spårade henne omsorgsfullt från ÖoB och hela svängen bort runt Bilprovningen, men vid YamYam vek hon lyckligtvis av. Det var samma hund hela tiden, så var det då verkligen nödvändigt att köra ner nosen och fluffa i vart och vartannat tassavtryck?
Ibland har vi mött en svart jaktlabbe där. Jag undrar om det kan ha varit hon.

Maskoten

Den lille ligger i soffan och sover. Han har sträckt ut alla sina tassar och placerat hakan på kudden – han ser ut nästan som en helt vanlig hund. Så vaknar han, åmar sig lite, öppnar ögonen och får syn på mig.
”Hej!” säger jag och sträcker ut en hand.
Maskot vevar en stund med garnityret och markeringsnafsar i fingrarna.
”Men nej,” säger jag, ”inte bitas. Du kan väl vara snäll och ge matte en puss istället?”
Maskot stänger munnen och tittar allvarsamt på mig. Så sträcker han plötsligt fram huvudet och trycker en blöt nos mot mitt ansikte… och så kommer tungan fram.
Ibland är han faktiskt precis som en hund.