Vid återvinningsstationen
Promenad vid gamla Knorranvägen
Vid återvinningsstationen
Promenad vid gamla Knorranvägen
Idag gick vi en bra bit bortom Sågmon, för att visa Minstebror Riktiga Stora Skogen… men skogen stod inte kvar längre, den låg i kapade stycken på marken och doftade förföriskt – tyckte både Matte och beaglarna, fastän troligen inte riktigt ur samma doftperspektiv.
Minstebror blev hög som en gnu på den sträva essensen av barr och studsade hela vägen hem som en vådaskjuten nyårsraket, for mellan hallen och köket och morrade, skällde frenetiskt på bröderna och nafsade dem var helst han kom åt.
Störstebror blev vresig och hoade tillbaka, medan Mellanbror slök sitt grisöra och kollapsade i kökssoffan.
Minstebror fräste och sparkade och vägrade bli torkad, trots att han var blöt och grå överallt, men endast en liten stund senare hann tröttheten ifatt honom. Han tog ett jämfotahopp upp i lådan och somnade på sina leksaker och där ligger han nu och snarkar och sover skogsruset av sig.
Störstebror har ännu inte riktigt givit upp hoppet om en smakbit av Mattes bananmacka… vad han ska med den till, han som inte gillar banan.
Att springa och klättra, det är livet!
En stunds frid i köket efter två timmars promenad.
En härlig beaglehelg vid kollo
Sky är lika snäll som han är stor. Inte ens Elving är särskilt rädd, men han valde ändå att stå över den här gången. Maskot var (naturligtvis) fullständigt obesvärad.
Min promenadväg till jobbet är drygt 3 kilometer lång. Yeppe och Elving går kanske fyra, om man tar med i beräkningen alla svängar upp och ner i dikena samt övriga utvikningar. Maskot far som ett skållat troll och avverkar snarare sex. Inte undra på att han sover gott på kontoret när vi kommer fram.