Midsommar

Jag tror att det var vår underbaraste midsommar… någonsin. Allt blev bara såå perfekt.


Maten och vinet – den liksom ångande gröna skogen – solen som aldrig ville gå ner, utan sken in genom fönstret ännu sent på kvällen, denna sommarens längsta dag.


Elving till och med badade… och lekte massor med ”kusin” Teddy.


Tröttheten kom dagen efteråt.

Poltergeist?

Mitt under pågående störtskur hördes plötsligt en duns och ett metalliskt skrammel från hallen.
Elving och jag väcktes ur vår ovädersslummer på soffan och gick ut för att titta vad det var som hände. Det vill säga jag gick och Elving smög bakefter. Yeppe kom något senare, när han var säker på att faran var undanröjd, så att han skulle slippa få skäll för något som han inte hade gjort. Man kan aldrig veta så noga med de tvåbenta.
Vad var då orsaken till alltsammans?
Jo, det var den snidade hundhuvudskroken med nycklarna som plötsligt hade fått för sig att lossna från sin fästskruv och hoppa ner på golvet.
Hur detta var möjligt?
Tja, fråga inte mig….

Melonskal

Mina gamla beaglar gillade vattenmelon. De brukade få skalen med en del av fruktköttet kvar, att gnaga på ute i trädgården. I vissa perioder var hela terrassen full av torkande gröna skålar.
Sen ledsnade jag på vattenmelon och åt ingen mer på flera år, men igår föll jag för frestelsen och köpte en på Maxi.
Hundarna fick smaka.
”Nej, tack, det där kan du äta själv!” sa Yeppe och vände bort huvudet.
”Jag vill HAAAA!” sa Elving och tog med sig hela skalbiten in till mattan i vardagsrummet.
Jag såg det aldrig igen, för han åt tydligen upp alltihop.
Imorse sket Elving melonskal… stora mängder melonskal i prydliga mörkgröna tärningar.
Jag hade glömt bort hans ”orgie”, så det tog mig en god stund att klura ut vad det var.

Engelska räv- eller harhundar

Ibland (men gudskelov inte så ofta) önskar jag Ettan och Tvåan långt bort dit pepparn växer.
Idag var ett sådant tillfälle, då vi plötsligt stod öga mot öga med tre stycken lekande rävungar.
En av dem såg oss direkt och försvann, vilket uppväckte jaktinstinkten hos mina ”engelska räv- eller harhundar”, som började hoa och skrika som om någon hade trätt upp dem på spett och försökte grilla dem levande (vilket jag i den stunden gärna skulle ha gjort).
De andra ungarna slutade brottas och stirrade storögt på oss, innan de följde sitt syskon som ett par oljade blixtar och slängde sig in bland snåren.
Helt bedårande luddiga varelser, ungefär i den åldern då hundvalpar är leveransklara.
Vore det inte för beaglarna, skulle jag förmodligen ha hunnit plocka fram kameran och fånga dem på bild.

Ett, två, tre

Tre hoppa-högt-upplevelser på förmiddagspromenaden:
1: En platt, död råtta vid vägkanten – Matte ville INTE att beaglarna skulle titta närmare på den för vem vet vad den hade dött av?
2: En gubbe som åkte rullskridskor, med stavar – Yeppe blev störd av klickandet och det avvikande rörelsemönstret, så han hooade energiskt, till Mattes stora förtret.
3: En gigantisk, svart hundskit som låg mitt på cykelbanan – Elving tyckte att den såg farlig ut och morrade dovt medan vi passerade.

Kort sagt en helt vanlig dag i Beagleland. 😄