Fallen skog

Idag gick vi en bra bit bortom Sågmon, för att visa Minstebror Riktiga Stora Skogen… men skogen stod inte kvar längre, den låg i kapade stycken på marken och doftade förföriskt – tyckte både Matte och beaglarna, fastän troligen inte riktigt ur samma doftperspektiv.
Minstebror blev hög som en gnu på den sträva essensen av barr och studsade hela vägen hem som en vådaskjuten nyårsraket, for mellan hallen och köket och morrade, skällde frenetiskt på bröderna och nafsade dem var helst han kom åt.
Störstebror blev vresig och hoade tillbaka, medan Mellanbror slök sitt grisöra och kollapsade i kökssoffan.
Minstebror fräste och sparkade och vägrade bli torkad, trots att han var blöt och grå överallt, men endast en liten stund senare hann tröttheten ifatt honom. Han tog ett jämfotahopp upp i lådan och somnade på sina leksaker och där ligger han nu och snarkar och sover skogsruset av sig.
Störstebror har ännu inte riktigt givit upp hoppet om en smakbit av Mattes bananmacka… vad han ska med den till, han som inte gillar banan.

Matte-radar

Jag har just varit och handlat.
Det var tyst när jag åkte och tyst när jag kom tillbaka över gården och öppnade källardörren, men när jag baxade in cykeln i mitt eget förråd hörde jag ett klagande yl. Elvings gälla stämma tar man inte fel på, men när jag klev in i trapphuset tystnade den direkt.
Hunden vet alltså att jag cyklar och kommer in via källarförrådet och känner dessutom igen mina steg, trots att vi bor på andra våningen. Det känns nästan övernaturligt, men hans matte-radar är stark.

Syskongnabb

När Elving plockar upp något på gatan vill Maskot omedelbart ha det. Han hoppar, nafsar, gläfser och härjar för att få tag i det, vilket sällan lyckas, men det avskräcker honom inte.
Så när Maskot hittar en pappmugg tar han genast för givet att Elving ska försöka stjäla den ifrån honom.
När den förväntade reaktionen uteblir surnar han till och går upp i varv, skuttar och börjar knuffa med muggen mot mellanbrors nos. Elving nonchalerar honom, även om det är svårt, men till sist står han inte ut längre. Då vänder han på huvudet och ger mig en talande blick:
”Kan du inte hålla reda på DIN EGEN förbaskade valp?!”

Elvings ögon

Igår opererade vi Elving. Vi tog bort en knöl på bogen som han har gått med sedan i somras. Visade sig vara en inkapslad blodblåsa, möjligen efter en rosentagg, men själva taggen hade försvunnit. Det var inte vad vi hade förväntat oss.
Dessutom klippte vi bort ett par millimeter på vardera av hans tredje ögonlock, eftersom de är onödigt stora och ligger inskrynklade i hans ögonvrår, vilket leder till att skräp samlas och det uppstår ständiga irritationer. Tyvärr var det redan ett cherry eye på gång, så det är ganska troligt att vi måste göra om det.
Elving var mycket trött igår. Idag är han sig själv igen. Såret läker finfint och ögonen rinner faktiskt betydligt mindre än vi befarade.

 

IQ Maskot

Promenaderna med hela gänget börjar fungera bättre och bättre. Snabbast går det när den minste hakar fast i de storas koppel, även om storebröderna inte tycker att det är så särskilt roligt.
Vad som dessvärre är mera vanligt är att den lille figuren hittar någonting smaskigt på marken – det behöver inte alls vara ätbart, utan räcker med att det är lagom stort att trycka in i valpmunnen – för då går Yeppe och Elving och segdrar i min ena arm, medan lilleman hänger bakefter, tuggande, hostande, harklande som om han håller på att bli strypt.
Jag säger åt honom att detta är en sak som han måste jobba på. Om han ska bli en riktig beagle måste han lära sig att tugga och gå på samma gång!