Bråk om skräp

Bortanför grillen vid Vingåkersvägen hittar beaglarna en mugg med lock. Alla får syn på den samtidigt och kastar sig handlöst över den, två av dem högljutt vrålande och den tredje blixtsnabb men tyst.
Locket ramlar naturligtvis av – Yeppe tar det och slickar ur det medan bröderna har en het dispyt om vem som ska få själva muggen.
Det blir Maskot som först lyckas bita sig fast. Han står där på höga, stela ben med en hotfullt vickande svans och morrar halvkvävt åt bröderna. Muggen håller han uppochner och innehållet sipprar i en tjock, rosa ström runt hans tassar.
Elving står bredvid och slafsar i sig och när Yeppe är klar med locket kommer han också och hjälper till. Därefter är de ense om att Maskot kan leka med resten, vilket den lille gärna gör. Han studsar omkring oss och småskäller dovt, medan han gör sitt bästa att ramma oss med eländet. Jordgubbsaromen är påfallande och jag mår illa redan av tanken att få den ingnuggad i mina byxben, så jag hoppar undan varje gång som han går till attack.
Till sist tappar Maskot muggen och Elving snappar den åt sig. Ett intensivt ylande följer, innan Elving hittar en äppelskrutt och låter lillebror återta rovet. Tjugo meter längre fram klantar han till det igen och Elving tar över och bär den hela vägen till kyrkogården.
Där någonstans blir den liggande, eftersom jag har fullt upp med gravlyktan samt en mycket blöt påse med halvsmält is, som jag hittar precis bredvid stenen och tar med för att slänga i soptunnan. Det ena skräpet tar ut det andra – jag tröstar mig med att man kan inte ha full koll på allting jämt.

 

Här snackar vi BEN!

Vårkänning

Igår var det vackert väder. Idag var det… inte det.
Jag satt på pallen i solen och läste. Maskot kom och klängde, men jag hade varken plats eller lust att ta upp honom i knät, så jag sa hårdhjärtat: ”Gå och lägg dig!”
Maskot såg vemodig ut och dröp av.
Denna lilla scen upprepades ungefär 6 – 7 gånger. Därefter försvann Maskot för gott och jag fick äntligen läsa ut boken, men när jag väl hade gjort det gick jag och tittade efter hundarna.
Två av dem låg i sängen, mitt ibland alla prylar som jag hade travat upp just för att hindra dem från att göra det… och bädda med det trasiga madrasskyddet.
Maskot klarar normalt inte av att själv ta sig upp i möblerna, men där låg han fridfullt i trädgårdssoffan och sov.
Kan det möjligen vara så att jag har underskattat hans kunnande?

Skräpätare

 

Elving fick för sig att bevisa att han är nära släkt med Maskot, så han satte i sig något skräp som han hittade ute.

Vid åttatiden igår kväll började Elving ränna omkring. Jag frågade om han behövde gå ut och det sa han att han gjorde. Vi gick över gatan och han lämnade en slemmig klump, men han var fortfarande orolig och hulkade flera gånger. Vid midnatt var det dags igen och senare vid halvtvåtiden. Det blev dock ingen output, han velade bara omkring, och under tiden vaknade Maskot och upptäckte att han var ENSAM och gjorde en pöl på madrassen.

Mitt i natten, blöta sängkläder, regn och en ilsken matte som gick och la sig i sin loftsäng medan hundarna rasslade runt-runt-runt, vilket var mycket hörbart i det nattysta huset. Jag tyckte synd om grannen under och hoppades att han var lite dövare än jag. Han är 72 år, så det är faktiskt inte alls omöjligt.

Klockan fyra på morgonen var vi ute för sista gången och då följde även Yeppe med. Elving småsprang längs hela muren och klättrade upp i sluttningen, där han satte sig och sprejade. Att plocka upp var inte tänkbart. Han hukade och klämde och skrek för att det gjorde ont. Elving KAN verkligen skrika. Jag väntade bara att folk skulle vakna och komma springande, men det gjorde de inte.

Vi gick in och somnade om och idag har jag inte upptäckt något som helst fel på Elving, så visst har han också en plåtmage. Det måste ligga i generna.

Yepp-skutt

Yeppe hade en lycklig morgon. Faktum är att det var längesen jag såg honom lika glad.

Han började med att gnugga sig energiskt mot mina ben och utstöta jamande läten medan jag tog på mig kängorna. Sedan studsade han som en unghund med flaxande öron i isblåsten och avslutade det hela med att plocka upp en gren som han hittade på trottoaren och springa och leka med den, till Elvings stora förskräckelse. Yeppe har inte lekt med pinnar sedan han var valp, så det var verkligen roligt att se honom. Undrar just vad som for i honom, för det kan knappast ha varit vårkänslor en gråkulen dag som den här.

Blask och klor

Det regnade och blåste. Regnet upphörde så småningom, men då blåste det ännu värre. Smältvattnet rann i bäckar och åar överallt och på vissa ställen var gatubrunnarna tilltäppta, så att det blev stående i djupa översvämningar.
Jag trodde att mina hundar skulle tycka att det var hemskt, för de har ju blivit bortskämda med torrt, rent väglag en längre tid nu, men inte såg de särskilt griniga ut, inte ens den lille trulputten som brukar ha egna åsikter.
Vi gick (vadade) till kolonin och tömde fruktskalen i komposten. Eftersom jag hade gummistövlar passade jag på att trampa till ordentligt i tunnan, så nu finns det plats för mycket mer. Jag behöver nog inte bekymra mig om utrymmet denna säsong.
Dörren till stugan satt fortfarande fast, men jag lyckades få loss den med många försiktiga ryckningar. Nu sitter det ett snöre i, så att man kan dra både i överkanten och hänglåset. Det vore ju lite försmädligt om glasrutan sprack mitt i vintern.

När jag ändå hade tagit mig in passade jag på att plocka fram klotången. Klorna har inte alls nötts ner som de brukar på vinterväglaget, så jag fick lov att klippa ordentligt. För Maskots del klippte jag alla klor och det är första gången som jag gör det i hela hans liv. Yeppe skrek och sparkade, Elving underkastade sig, Maskot sprattlade som en groda och försökte slingra sig loss, men till sist blev han varse att det inte var lönt att kämpa emot. Då gnällde han bara ynkligt och lät det förskräckliga ske. Maskot har äntligen börjat inse vem det är som bestämmer.

Januaridag

Det tog längre tid än vanligt innan vi lyckades komma iväg, för idag blev allting försenat, ända från arla morgonstund. Kärran var trög att köra när vi skulle till Maxi och handla. Inte på själva gångbanorna, men vid gatuövergångarna, där jag fick lov att ta det försiktigt.
Sedan kom paketbilen med hundarnas foder och tugg och en stund senare brevbäraren med den mycket efterlängtade Beaglarnas Årsfotobok. Givetvis var jag tvungen att öppna kartongen och bläddra och den var nästan ännu finare än den såg ut i datorn.
Äntligen var det då dags!
Vi gick till återvinningsstationen med ett par kassar kartong och plast, därefter ut till kollo för att tömma kompostpåsen. Dörren in till stugan hade tyvärr frusit fast. Yeppe kunde inte BEGRIPA varför han inte fick torkad fisk, men det får bli en annan gång.
Det är många år sedan som detta hände sist, men jag gissar att det beror på vinterns ständiga temperaturskiften.
På hemvägen hade vi motvind. Det gillade inte Maskot, men jag tyckte att det var otroligt fint med solglimtar, plötsliga snöbyar och ett mycket dramatiskt molnskådespel, med raskt marscherande skyar i nyanser från guldgult till blåsvart.
Pakethämtning på Kvarnen – ingen höjdare tyckte hundarna, som kompenserade sig efteråt genom att skutta och rycka i kopplen och bete sig totalt trafikfarligt.
Hemma vid halv fyra vankades äntligen tugg och efter detta fick Maskot ett hjärnsläpp och kissade mitt på golvet.
Jag var trött efter tre timmars uteliv och tappade därför humöret. Maskot blev använd som torktrasa och avspolad under duschen. Först pep han – det hjälpte inte och snart nog stegrades pipet till ett uppgivet gnällande.
Jag är inte världens lugnaste och mest tålmodiga människa. När jag blir arg så blir jag ARG, men lillmonstret har lärt sig hur man får
Mattes hjärta att vekna. Det dröjde högst två minuter innan han stod där med tassen och velade: ”Duuu är väl inte sur på meeej? Jag vill upp i ditt knä!”
Och så satt jag där med pissnissen i en handduk tills han somnade.
Med honom har jag upplevt hela skalan av känslosamhet, ifrån ”försvinn ur min åsyn, hundjävel, jag tycker inte om dig!” till att lyfta den lilla kroppen och känna hur både den och jag omges av ett skimmer av fullkomlig salighet. Idag kom vi ganska nära den senare varianten.

Pinnkamp på beaglevis

Igår gjorde storebröderna gemensam front emot Maskot och lyckades skrämma ifrån honom den tuggpinne som han egentligen inte ville ha. Fisken omkring kan han äta men själva pinnen är jobbig och hård – Maskot är LAT.
Fjong sa det i kökssoffan, hela bordet tog ett skutt och Elving slängde sig under min stol så att sitsen lossnade och skulle ha flugit all världens väg om inte jag hade suttit på den.
Maskot vrålade högt av ursinne och Elving klapprade med tänderna, men Yeppe var inriktad på resultat, så han slet åt sig pinnen medan de andra grälade, hoppade upp på soffan med den och bet den i två stycken som han omedelbart svalde ner.
Bättre än att skrika och slåss är att agera snabbt och med list.

EDDERADAMM

Vi kom hem efter nästan tre timmar ute i det härliga nästan-vår-vädret.
Kompostpåsen tömd vid kollo och alla hundklor klippta, många goda dofter och åtskilligt skräp inmundigat. Och så var det det där med tikarna. Det finns tydligen många som löper just nu och de skriver så spännande ”brev”.
Både Yeppe och Elving var helt kollriga när vi gick in och så snart de blev fria från kopplen bestämde de sig för att Maskot fick axla den kvinnliga rollen. Han är ju trots allt kastrerad och dessutom liten och söt.
De kastade sig över honom och turades om att slicka hans snopp och jucka så mycket de orkade.
Snoppslickning brukar han gilla, så han fann sig tåligt en stund, men sen fick han nog av alltihop och ruskade av sig Elving som just var på väg att få utlösning i pälsen mellan hans bakhasor.
Elving hade synpunkter på att bli avbruten mitt i akten, men Maskot talade klarspråk:
”EDDERADAMM!” utbrast han.
Det rådde inte den ringaste tvekan om vad detta uttryck betydde.

Onödigt ätande

Hundar lär av varandra, i synnerhet när de är valpar, men man tycker att mellanbror (5 år) gott kunde strunta i att lära sig av lillebror att inhalera plastpåsar.