Parningstid

Det är något med ogräsrensande som sätter fart på Maskots hormoner. Så snart han ser mig sitta och rycka i några strån kommer han farande som en brunstig tjur och börjar para sig energiskt med endera av mina armar.
Maskot har inåtvridna framtassar – när han väl har hakat sig fast är det nästan omöjligt att skaka loss honom. Idag lyfte jag upp honom ungefär en meter från marken och där hängde han med huvudet ner, utan att för ett ögonblick sluta jucka.
Jag visade honom för grannen på lotten bredvid och vi skrattade båda.
”Bortkastade pengar att kastrera en sån här!”

Knölaktigt

En morgon i början av påskveckan låg jag och gosade med Maskot innan vi skulle gå upp. (En sådan lyx kan man unna sig när man inte längre tillhör den arbetande befolkningen)
Plötsligt fick pekfingret fatt i en ärtstor hård kula på kinden. En fullmatad fästing så tidigt?!
Men det var ingen fästing. Ingen böld eller vårta heller och absolut inget sår. Huden var (och är) intakt, pälsen finns kvar, det varken kliar eller ömmar – sådant märker man snabbt på den lille.
Det känns mest som ett benutskott, men varför skulle ett sådant utvecklas mitt på en oskadad kind, eller – om han gått med det länge – varför har jag inte upptäckt det? Det kan ju vara ett minne av en hörntand vid något slagsmål, men som sagt, jag borde ha sett det och kommit ihåg det… så nära ögat.
Nu har jag väntat i snart en månad på att någonting nytt ska ske, antingen att det försvinner eller utvecklas och blir större, men det bara sitter där.
Jag har ju själv hårda knölar i bakhuvudet och en mitt fram på smalbenet. Har gått med dem i minst 30 år, utan att de har vuxit eller vållat mig besvär, så jag förstår inte varför det stör mig så mycket mer när det handlar om Maskot.

Bråk om skräp

Bortanför grillen vid Vingåkersvägen hittar beaglarna en mugg med lock. Alla får syn på den samtidigt och kastar sig handlöst över den, två av dem högljutt vrålande och den tredje blixtsnabb men tyst.
Locket ramlar naturligtvis av – Yeppe tar det och slickar ur det medan bröderna har en het dispyt om vem som ska få själva muggen.
Det blir Maskot som först lyckas bita sig fast. Han står där på höga, stela ben med en hotfullt vickande svans och morrar halvkvävt åt bröderna. Muggen håller han uppochner och innehållet sipprar i en tjock, rosa ström runt hans tassar.
Elving står bredvid och slafsar i sig och när Yeppe är klar med locket kommer han också och hjälper till. Därefter är de ense om att Maskot kan leka med resten, vilket den lille gärna gör. Han studsar omkring oss och småskäller dovt, medan han gör sitt bästa att ramma oss med eländet. Jordgubbsaromen är påfallande och jag mår illa redan av tanken att få den ingnuggad i mina byxben, så jag hoppar undan varje gång som han går till attack.
Till sist tappar Maskot muggen och Elving snappar den åt sig. Ett intensivt ylande följer, innan Elving hittar en äppelskrutt och låter lillebror återta rovet. Tjugo meter längre fram klantar han till det igen och Elving tar över och bär den hela vägen till kyrkogården.
Där någonstans blir den liggande, eftersom jag har fullt upp med gravlyktan samt en mycket blöt påse med halvsmält is, som jag hittar precis bredvid stenen och tar med för att slänga i soptunnan. Det ena skräpet tar ut det andra – jag tröstar mig med att man kan inte ha full koll på allting jämt.

 

Klotrund hund

Det åts ju en hel del ben igår.
I synnerhet gäller det Yeppe, som förutom sitt eget åt större delen av Maskots och det som blev över av Elvings.
Sen drack Yeppe vatten, skålvis, hela kvällen.
Vi var ute en gång mitt i natten och han kissade, kissade, kissade. Sen drack han mera vatten och klockan sju imorse var han åter så kissnödig att det bokstavligt talat rann över.
Elving har börjat lägga gulvita små ägg, men Yeppe är inte där ännu. Magen gungar när han går. Jag har aldrig sett Yeppe så RUND!

Här snackar vi BEN!

Yeppe och Maskot

Yeppe har lagt sig i kökssoffan, på den gråa tasskudden.
Maskot kommer skuttande och krafsar på honom med tassarna. Yeppe säger ett skarpt ”VOFF!” varvid lillebror tillfälligt backar.
Matte lyfter upp Maskot på den rosa tasskudden, men Maskot försöker genast kravla över till Yeppe.
”Nu stannar du där!” säger Matte strängt.
”Meeen…” menar den lille. ”Där ligger ju redan en LEKSAK. Jag vill hellre vara på den gråa tillsammans med Yeppe.”
Så sätter han sig och blänger stint, men Yeppe stänger ögonen och låtsas inte om honom. Minimonstret är missnöjt, men till sist kapitulerar det och förmiddagsfriden sänker sig.

Vårkänning

Igår var det vackert väder. Idag var det… inte det.
Jag satt på pallen i solen och läste. Maskot kom och klängde, men jag hade varken plats eller lust att ta upp honom i knät, så jag sa hårdhjärtat: ”Gå och lägg dig!”
Maskot såg vemodig ut och dröp av.
Denna lilla scen upprepades ungefär 6 – 7 gånger. Därefter försvann Maskot för gott och jag fick äntligen läsa ut boken, men när jag väl hade gjort det gick jag och tittade efter hundarna.
Två av dem låg i sängen, mitt ibland alla prylar som jag hade travat upp just för att hindra dem från att göra det… och bädda med det trasiga madrasskyddet.
Maskot klarar normalt inte av att själv ta sig upp i möblerna, men där låg han fridfullt i trädgårdssoffan och sov.
Kan det möjligen vara så att jag har underskattat hans kunnande?

Harhundar

Den stora feta stadsharen kom skuttande upp från järnvägen, mitt framför nosarna på harhundarna, men jag hade ögonen med mig och fick stopp på dem medan tid var.
Haren försvann över stockholmsvägen och ner på andra sidan, medan Yeppe stod kvar på stela ben och spanade intensivt ut över området som den kom ifrån. Där var dock allting stilla och tyst, så till sist klämde han ur sig ett enda kraftfullt HOOOOOO och gick vidare.
Instinkterna finns där, men ibland slår de till lite snett.

 

Skräpätare

 

Elving fick för sig att bevisa att han är nära släkt med Maskot, så han satte i sig något skräp som han hittade ute.

Vid åttatiden igår kväll började Elving ränna omkring. Jag frågade om han behövde gå ut och det sa han att han gjorde. Vi gick över gatan och han lämnade en slemmig klump, men han var fortfarande orolig och hulkade flera gånger. Vid midnatt var det dags igen och senare vid halvtvåtiden. Det blev dock ingen output, han velade bara omkring, och under tiden vaknade Maskot och upptäckte att han var ENSAM och gjorde en pöl på madrassen.

Mitt i natten, blöta sängkläder, regn och en ilsken matte som gick och la sig i sin loftsäng medan hundarna rasslade runt-runt-runt, vilket var mycket hörbart i det nattysta huset. Jag tyckte synd om grannen under och hoppades att han var lite dövare än jag. Han är 72 år, så det är faktiskt inte alls omöjligt.

Klockan fyra på morgonen var vi ute för sista gången och då följde även Yeppe med. Elving småsprang längs hela muren och klättrade upp i sluttningen, där han satte sig och sprejade. Att plocka upp var inte tänkbart. Han hukade och klämde och skrek för att det gjorde ont. Elving KAN verkligen skrika. Jag väntade bara att folk skulle vakna och komma springande, men det gjorde de inte.

Vi gick in och somnade om och idag har jag inte upptäckt något som helst fel på Elving, så visst har han också en plåtmage. Det måste ligga i generna.

Regnväder

 

Dagens långa hundpromenad var i stort sett en flopp.

1. Det regnade = jag satte på regntäcken = hela gänget surnade till och blev en motvillig samling släpklossar.

2. Maskots sele och regntäcke passade inte ihop. När han bromsade halkade selen av, vilket ledde till en massa problem och stress i fortsättningen.

3. Huksittande passgång är en ytterst oskön gångart. Det hjälper inte ens att den som går är liten och söt.

4. Ihopnycklade kartonger som har passerat en beagles tarmsystem kan ibland vara svåra att pressa ut genom det pyttelilla hålet under svansen.

Nåja, det var åtminstone varken kallt eller halt… eller ens särskilt blött.