Blask och klor

Det regnade och blåste. Regnet upphörde så småningom, men då blåste det ännu värre. Smältvattnet rann i bäckar och åar överallt och på vissa ställen var gatubrunnarna tilltäppta, så att det blev stående i djupa översvämningar.
Jag trodde att mina hundar skulle tycka att det var hemskt, för de har ju blivit bortskämda med torrt, rent väglag en längre tid nu, men inte såg de särskilt griniga ut, inte ens den lille trulputten som brukar ha egna åsikter.
Vi gick (vadade) till kolonin och tömde fruktskalen i komposten. Eftersom jag hade gummistövlar passade jag på att trampa till ordentligt i tunnan, så nu finns det plats för mycket mer. Jag behöver nog inte bekymra mig om utrymmet denna säsong.
Dörren till stugan satt fortfarande fast, men jag lyckades få loss den med många försiktiga ryckningar. Nu sitter det ett snöre i, så att man kan dra både i överkanten och hänglåset. Det vore ju lite försmädligt om glasrutan sprack mitt i vintern.

När jag ändå hade tagit mig in passade jag på att plocka fram klotången. Klorna har inte alls nötts ner som de brukar på vinterväglaget, så jag fick lov att klippa ordentligt. För Maskots del klippte jag alla klor och det är första gången som jag gör det i hela hans liv. Yeppe skrek och sparkade, Elving underkastade sig, Maskot sprattlade som en groda och försökte slingra sig loss, men till sist blev han varse att det inte var lönt att kämpa emot. Då gnällde han bara ynkligt och lät det förskräckliga ske. Maskot har äntligen börjat inse vem det är som bestämmer.

Januaridag

Det tog längre tid än vanligt innan vi lyckades komma iväg, för idag blev allting försenat, ända från arla morgonstund. Kärran var trög att köra när vi skulle till Maxi och handla. Inte på själva gångbanorna, men vid gatuövergångarna, där jag fick lov att ta det försiktigt.
Sedan kom paketbilen med hundarnas foder och tugg och en stund senare brevbäraren med den mycket efterlängtade Beaglarnas Årsfotobok. Givetvis var jag tvungen att öppna kartongen och bläddra och den var nästan ännu finare än den såg ut i datorn.
Äntligen var det då dags!
Vi gick till återvinningsstationen med ett par kassar kartong och plast, därefter ut till kollo för att tömma kompostpåsen. Dörren in till stugan hade tyvärr frusit fast. Yeppe kunde inte BEGRIPA varför han inte fick torkad fisk, men det får bli en annan gång.
Det är många år sedan som detta hände sist, men jag gissar att det beror på vinterns ständiga temperaturskiften.
På hemvägen hade vi motvind. Det gillade inte Maskot, men jag tyckte att det var otroligt fint med solglimtar, plötsliga snöbyar och ett mycket dramatiskt molnskådespel, med raskt marscherande skyar i nyanser från guldgult till blåsvart.
Pakethämtning på Kvarnen – ingen höjdare tyckte hundarna, som kompenserade sig efteråt genom att skutta och rycka i kopplen och bete sig totalt trafikfarligt.
Hemma vid halv fyra vankades äntligen tugg och efter detta fick Maskot ett hjärnsläpp och kissade mitt på golvet.
Jag var trött efter tre timmars uteliv och tappade därför humöret. Maskot blev använd som torktrasa och avspolad under duschen. Först pep han – det hjälpte inte och snart nog stegrades pipet till ett uppgivet gnällande.
Jag är inte världens lugnaste och mest tålmodiga människa. När jag blir arg så blir jag ARG, men lillmonstret har lärt sig hur man får
Mattes hjärta att vekna. Det dröjde högst två minuter innan han stod där med tassen och velade: ”Duuu är väl inte sur på meeej? Jag vill upp i ditt knä!”
Och så satt jag där med pissnissen i en handduk tills han somnade.
Med honom har jag upplevt hela skalan av känslosamhet, ifrån ”försvinn ur min åsyn, hundjävel, jag tycker inte om dig!” till att lyfta den lilla kroppen och känna hur både den och jag omges av ett skimmer av fullkomlig salighet. Idag kom vi ganska nära den senare varianten.

Skit och skräp

Hallmattan som Yeppe ”misslyckades” på den där morgonen julas när han var som allra mest lös i magen, förpassades efter avskrubbning (fortfarande stinkande) ut på balkongen, där den frös fast.
I förra veckan tinade den såpass att den gick att dra loss och jag bokade tid i tvättstugan för att lägga den plant på golvet och skrubba den under slangen. Den rymdes dock i maskinen, så det behövde jag aldrig befatta mig med och nu är den relativt ren igen, åtminstone luktar den inte skunk.
Jag har inte lagt på den än, vilket jag är rätt glad åt, för när Maskot kom hem fick han torkad fisk, bälgade i sig en massa vatten och kaskadkräktes just där i hallen.
Förutom fisken och vattnet fick han ur sig något metalliskt, en hopskrynklad plastförpackning samt liten bit frigolit.
Skräpätningen har annars minskat markant sedan snön kom, men jag vet vad som döljs i drivorna och ser med viss bävan fram emot den dagen då allt smälter bort.

Pinnkamp på beaglevis

Igår gjorde storebröderna gemensam front emot Maskot och lyckades skrämma ifrån honom den tuggpinne som han egentligen inte ville ha. Fisken omkring kan han äta men själva pinnen är jobbig och hård – Maskot är LAT.
Fjong sa det i kökssoffan, hela bordet tog ett skutt och Elving slängde sig under min stol så att sitsen lossnade och skulle ha flugit all världens väg om inte jag hade suttit på den.
Maskot vrålade högt av ursinne och Elving klapprade med tänderna, men Yeppe var inriktad på resultat, så han slet åt sig pinnen medan de andra grälade, hoppade upp på soffan med den och bet den i två stycken som han omedelbart svalde ner.
Bättre än att skrika och slåss är att agera snabbt och med list.

EDDERADAMM

Vi kom hem efter nästan tre timmar ute i det härliga nästan-vår-vädret.
Kompostpåsen tömd vid kollo och alla hundklor klippta, många goda dofter och åtskilligt skräp inmundigat. Och så var det det där med tikarna. Det finns tydligen många som löper just nu och de skriver så spännande ”brev”.
Både Yeppe och Elving var helt kollriga när vi gick in och så snart de blev fria från kopplen bestämde de sig för att Maskot fick axla den kvinnliga rollen. Han är ju trots allt kastrerad och dessutom liten och söt.
De kastade sig över honom och turades om att slicka hans snopp och jucka så mycket de orkade.
Snoppslickning brukar han gilla, så han fann sig tåligt en stund, men sen fick han nog av alltihop och ruskade av sig Elving som just var på väg att få utlösning i pälsen mellan hans bakhasor.
Elving hade synpunkter på att bli avbruten mitt i akten, men Maskot talade klarspråk:
”EDDERADAMM!” utbrast han.
Det rådde inte den ringaste tvekan om vad detta uttryck betydde.

Onödigt ätande

Hundar lär av varandra, i synnerhet när de är valpar, men man tycker att mellanbror (5 år) gott kunde strunta i att lära sig av lillebror att inhalera plastpåsar.

Januari

Vackert midvinterväder!
Yeppe blev förälskad i en vissen ormbunke.
Han nosade länge och ingående, med ett simmigt uttryck i ögonen.
Helst hade han nog velat rulla sig, men den stod upp så det gick inte bra. Istället började han strutta runt den och stryka sitt ansikte mot den, helt absorberad av dofterna från vad det nu kan ha varit som hade kissat (?) på den.
Jag hojtade – Yeppe var stendöv. Jag drog i kopplet – han höll emot.
Eftersom Yeppe är stark som en oxe, trodde jag för en liten stund att vi skulle bli kvar där i skogen, vilket jag såg som en mindre god idé, eftersom det blåste och var nästan sju minusgrader – kanske ner emot tolv med vindfaktorn.
Elving och Maskot höll med mig om att det var för kallt att stå still, så Yeppe fick lämna sin ormbunke till sist. Han gav den ett trånande ögonkast medan vi med förenade krafter släpade honom vidare.
I allén fick Maskot ett busryck och knyckte Mattes vante. Jättekul, tyckte småmonstret, mindre trevligt för Mattes fingrar, men det fanns faktiskt värme i solskenet.
Dagslängden hade ökat med nio minuter igår.