Om ni undrar vad jag gör så ruvar jag drakägg.
Två stycken, röda, hjärtformade…
Själv är jag den lilla drakhunden.
Jaha, nu kom golvläggarna och tittade på badrummet. Hundarna blev lyckliga.
Maskot kissade på täckpappen och hämtade sin favoritleksak och Yeppe hängde med gubbarna och lyfte på locket till avloppet och tryckte ner nosen i det.
Elving gick och la sig igen – säkrast att hålla distansen. Främmande män i overaller kan vara, om inte farliga, så åtminstone oberäkneliga…
Äntligen…
Ett litet tunt snötäcke fick vi, inte så särskilt väl tillfruset, så jag tänkte att nu blir väl Maskot ännu mer motvalls än vanligt.
Tidigt på morgonen, inte ljust än, kall i pälsen, halvblöt om tassarna – kan inte vara värre om man är morgontrött och älskar att sova i en mjuk och skön uppvärmd säng.
Men döm om min förvåning, den lille killen var GLAD! Han vimlade om benen och snodde in mig i kopplet, men hängde inte efter och tjurade som han brukar.
Kan han till sist ha bestämt sig för att vara en riktig hund?
Någonstans mittemellan tycker jag annars kunde bli lagom, för jag behöver väl inte nämna att de stora ”riktiga” bröderna for omkring som skållade troll.
Makrillsås på nosen och inpackad för kvällen – fixat det alldeles själv.
Yesper, Elving & Maskot 