En morgon i början av påskveckan låg jag och gosade med Maskot innan vi skulle gå upp. (En sådan lyx kan man unna sig när man inte längre tillhör den arbetande befolkningen)
Plötsligt fick pekfingret fatt i en ärtstor hård kula på kinden. En fullmatad fästing så tidigt?!
Men det var ingen fästing. Ingen böld eller vårta heller och absolut inget sår. Huden var (och är) intakt, pälsen finns kvar, det varken kliar eller ömmar – sådant märker man snabbt på den lille.
Det känns mest som ett benutskott, men varför skulle ett sådant utvecklas mitt på en oskadad kind, eller – om han gått med det länge – varför har jag inte upptäckt det? Det kan ju vara ett minne av en hörntand vid något slagsmål, men som sagt, jag borde ha sett det och kommit ihåg det… så nära ögat.
Nu har jag väntat i snart en månad på att någonting nytt ska ske, antingen att det försvinner eller utvecklas och blir större, men det bara sitter där.
Jag har ju själv hårda knölar i bakhuvudet och en mitt fram på smalbenet. Har gått med dem i minst 30 år, utan att de har vuxit eller vållat mig besvär, så jag förstår inte varför det stör mig så mycket mer när det handlar om Maskot.
Yesper, Elving & Maskot 