KaDAFF!

Idag var Maskot på gott humör under hela promenaden, vilket minsann inte är så vanligt. Han brukar vara grinig direkt när vi kommer ut och ibland kan vi gå ganska länge innan han riktigt får fart på tassarna. Orsaken till detta är oftast en bit frigolit eller plast som tar tid att passera hans tarm.
Just den här dagen fanns dock inga hinder. Maskot skuttade, nafsade, dansade och tokrusade bakifrån i hela kopplets längd tills det sa fjong… korkade hund! Matte fick ett par nya revor att sy ihop i sin gamla täckkappa.
Först gick vi den leriga sträckan förbi växthuset vid Energiparken och därefter på Blå leden genom den sumpiga Näsnaren-skogen. Sjön stod på ett par ställen ända uppe under bryggorna. Där kommer det snart att plaska rejält, när isen har töat upp.
Det är något med ljudet av våra steg mot det sviktande trävirket som verkligen triggar Maskot och gör honom fullständigt vild och vildheten höll i sig hela vägen upp genom allén.
Gång på gång kom han farande i full fart och attackerade. Hans stridsrop är något i stil med: ”Uuuuarrrabarrravarrrraka-DAFF!”
Vid ”DAFF” rammar liten kropp större kropp, så att luften stöts ur den lille.
Om Yeppe är den större och därmed avbryts i sitt NOSANDE, blir han förbannad och ryter ifrån.
”JÄTTEKUL!” tycker Maskot. Finns det en skönare känsla än att göra storebror arg?
Fungerar även på Matte. Resultat: flera hål i kläderna, stamp och tjut och stor underhållning.
Om Elving är den som blir tacklad slänger han däremot busen på rygg och ruskar honom antingen i örat eller halsskinnet.
Maskot blir inte det ringaste rädd – han vet vilken mes Elving är – men han spelar över och ylar i högan sky och så snart Elving släpper taget är han uppe och muckar igen.