Januaridag

Det tog längre tid än vanligt innan vi lyckades komma iväg, för idag blev allting försenat, ända från arla morgonstund. Kärran var trög att köra när vi skulle till Maxi och handla. Inte på själva gångbanorna, men vid gatuövergångarna, där jag fick lov att ta det försiktigt.
Sedan kom paketbilen med hundarnas foder och tugg och en stund senare brevbäraren med den mycket efterlängtade Beaglarnas Årsfotobok. Givetvis var jag tvungen att öppna kartongen och bläddra och den var nästan ännu finare än den såg ut i datorn.
Äntligen var det då dags!
Vi gick till återvinningsstationen med ett par kassar kartong och plast, därefter ut till kollo för att tömma kompostpåsen. Dörren in till stugan hade tyvärr frusit fast. Yeppe kunde inte BEGRIPA varför han inte fick torkad fisk, men det får bli en annan gång.
Det är många år sedan som detta hände sist, men jag gissar att det beror på vinterns ständiga temperaturskiften.
På hemvägen hade vi motvind. Det gillade inte Maskot, men jag tyckte att det var otroligt fint med solglimtar, plötsliga snöbyar och ett mycket dramatiskt molnskådespel, med raskt marscherande skyar i nyanser från guldgult till blåsvart.
Pakethämtning på Kvarnen – ingen höjdare tyckte hundarna, som kompenserade sig efteråt genom att skutta och rycka i kopplen och bete sig totalt trafikfarligt.
Hemma vid halv fyra vankades äntligen tugg och efter detta fick Maskot ett hjärnsläpp och kissade mitt på golvet.
Jag var trött efter tre timmars uteliv och tappade därför humöret. Maskot blev använd som torktrasa och avspolad under duschen. Först pep han – det hjälpte inte och snart nog stegrades pipet till ett uppgivet gnällande.
Jag är inte världens lugnaste och mest tålmodiga människa. När jag blir arg så blir jag ARG, men lillmonstret har lärt sig hur man får
Mattes hjärta att vekna. Det dröjde högst två minuter innan han stod där med tassen och velade: ”Duuu är väl inte sur på meeej? Jag vill upp i ditt knä!”
Och så satt jag där med pissnissen i en handduk tills han somnade.
Med honom har jag upplevt hela skalan av känslosamhet, ifrån ”försvinn ur min åsyn, hundjävel, jag tycker inte om dig!” till att lyfta den lilla kroppen och känna hur både den och jag omges av ett skimmer av fullkomlig salighet. Idag kom vi ganska nära den senare varianten.