Elving fick för sig att bevisa att han är nära släkt med Maskot, så han satte i sig något skräp som han hittade ute.
Vid åttatiden igår kväll började Elving ränna omkring. Jag frågade om han behövde gå ut och det sa han att han gjorde. Vi gick över gatan och han lämnade en slemmig klump, men han var fortfarande orolig och hulkade flera gånger. Vid midnatt var det dags igen och senare vid halvtvåtiden. Det blev dock ingen output, han velade bara omkring, och under tiden vaknade Maskot och upptäckte att han var ENSAM och gjorde en pöl på madrassen.
Mitt i natten, blöta sängkläder, regn och en ilsken matte som gick och la sig i sin loftsäng medan hundarna rasslade runt-runt-runt, vilket var mycket hörbart i det nattysta huset. Jag tyckte synd om grannen under och hoppades att han var lite dövare än jag. Han är 72 år, så det är faktiskt inte alls omöjligt.
Klockan fyra på morgonen var vi ute för sista gången och då följde även Yeppe med. Elving småsprang längs hela muren och klättrade upp i sluttningen, där han satte sig och sprejade. Att plocka upp var inte tänkbart. Han hukade och klämde och skrek för att det gjorde ont. Elving KAN verkligen skrika. Jag väntade bara att folk skulle vakna och komma springande, men det gjorde de inte.
Vi gick in och somnade om och idag har jag inte upptäckt något som helst fel på Elving, så visst har han också en plåtmage. Det måste ligga i generna. 
Yesper, Elving & Maskot 