Vårkänning

Igår var det vackert väder. Idag var det… inte det.
Jag satt på pallen i solen och läste. Maskot kom och klängde, men jag hade varken plats eller lust att ta upp honom i knät, så jag sa hårdhjärtat: ”Gå och lägg dig!”
Maskot såg vemodig ut och dröp av.
Denna lilla scen upprepades ungefär 6 – 7 gånger. Därefter försvann Maskot för gott och jag fick äntligen läsa ut boken, men när jag väl hade gjort det gick jag och tittade efter hundarna.
Två av dem låg i sängen, mitt ibland alla prylar som jag hade travat upp just för att hindra dem från att göra det… och bädda med det trasiga madrasskyddet.
Maskot klarar normalt inte av att själv ta sig upp i möblerna, men där låg han fridfullt i trädgårdssoffan och sov.
Kan det möjligen vara så att jag har underskattat hans kunnande?